Det är först i "Idioter" som Kent slutar gnälla och ger något tillbaka. Med allsångsrefräng, kolsvart The Knife-knaster, malande gitarrer och små elektrohookar i form av syntar i rewind.

I vackert 90-talsskimmer gör Kent med "Idioter" sin vackraste poplåt den här sidan millennieskiftet.

Finalnumret "Det finns inga ord" är också den något alldeles särskilt. Där Jocke Berg sjunger "det finns inga ord för det på det här jävla språket" och med en strålande melodi målar upp något vackert och kärleksfullt.

"Röd" är annars – under alla beats, laptopslingor och förställda gitarrer - en ganska enkel historia.

Välgjord, men lite tråkig kanske.