Araya hörs lite dåligt när Hanneman och King vanlig ordning eldar på och tar merparten av ljudbilden i besittning. Inget fel i det, då de håller sig till ultrasnabba, torra riff som tycks ha mer gemensamt med bandets gamla mästerverk än senaste "Christ Illusion".

När skivan fått mogna lite och man lyckats filtrera ut den brutala enkelheten blir den fulla kraften tydlig. Ju mer de skalar av ju bättre blir det och när de blir så nakna att det låter som om de befanns sig 2 meter framför dig i vardagsrummet, som i "Unit 731", då infinner sig det verkligt klassiska Slayer-renset.