Intet ont ska sägas om Bengtsons och bandets vältrimmade musikaliska företräden, för de är många. Arrangemangen är väl skrivna och framförda, och solisterna Peter Asplund, Peter Fredman, Joakim Milder och Dicken Hedrenius spelar underbart.

Bengtsons rena, svala, kontrollerade sång är i snäv mening också alldeles underbar, inte sällan på Babs-nivå.

Men äkta sentiment tillåts vika för lätt affekterat djupsinne. De humoristiska ansatserna är beprövade. Det hela är oerhört välmanikyrerat, och som spontant framstår egentligen bara texthäftets ymniga, lattedoftande småpladder.