Skräck utan finess och nytänkande

"Omen" (1976) är ett klassiskt exempel på hur det visar sig att ett jobbigt barn faktiskt är djävulens avkomma.

På senare tid har "The Babadook" (2014) träffat mitt i prick i det där föräldrahjärtat som ansatts av sömnbrist, oro och existentiell ångest, triggat av ett utmanande barn.

"The prodigy" tar vid och leker med det här temat. Tyvärr utan någon form av finess eller nytänkande. Det är faktiskt slående hur filmen misslyckas med att skapa spänning trots det laddade ämnet.

Det problematiska barnet heter Miles (Jackson Robert Scott) och han är supersmart och har ett blåfärgat och ett brunfärgat öga. Hans mamma Sarah (Taylor Schilling) älskar honom innerligt men börjar oroa sig för att Miles är så avvikande. "Äsch, det gör väl inget att han inte är som alla andra", säger hennes make.

Grejen är bara att vi i publiken redan från början har fått se hur en galen seriemördares själ har fått ta plats i den nyfödda lilla bebisen Miles, så någon ambivalens kring att det är något som är rejält knas med Miles finns alltså inte.

Det övernaturliga spåret bjussar på några "hoppa-i-stolen"-ögonblick men det obehag som stundtals föds känns mer drama-deppigt än skräckfilms-härligt.

Där någonstans upphävs kontraktet med publiken, det där som gör att man accepterar allehanda larv för att få njuta av genrens eskapismmöjligheter. Men man måste verkligen ge den unge huvudrollsinnehavaren en eloge, Jackson Robert Scott förvaltar rollen som riktigt creepy filmunge mycket väl. Taylor Schilling i rollen som mamman är däremot en inte särskilt karismatisk skådespelare, det stod klart redan i "Orange is the new black", där hon ständigt överglänstes av tja, i stort sett alla andra.