Skräcklegend återfår liv i toppmusikal

Nöje Artikeln publicerades

Det våras för Dracula som efter årtionden på film och tv nu blivit musikal. Hans outsläckliga blodtörst för att åter bli ung, vital och kär har i denna Skandinavienpremiär (i David Rixsuveräna regi) blivit en pompös fest för öga och öra.

Plus lite ståpäls. Inte minst för imponerande Johan Wikströmsdramatiska och skönsjungande Dracula. Likt ett sugande maktcentrum drar han uppmärksamheten till sig.

Vissa musikaler kräver kvalitet och resurser för att fungera fullt ut. Det har man till råge klarat av i denna tempoladdade uppsättning med fantasifullt kluriga scenlösningar, stämningseggande ljusteknik och till handlingen illusorisk tidstrogen mask och kostym.

I den suggestiva1800-talsupptakten skickas den unge engelsmannen Harker ( Johan Hwatz) av sin advokatfirma i London till Transylvanien för att bistå deras klient greve Dracula. Vars egentliga mål är att förföra Harkers trolovade, Mina Murray ( Anna Renud).

”Ren som nyfallen snö”, avslöjar den oskuldsfulle fästmannen, vilket naturligtvis triggar den åldrade zombiegrevens blodtörst och lust. Harker måste nu fly till sin älskade för att stoppa Draculas diaboliska planer.

I detta kusligt långsamt kokande och handlingskraftiga skräckscenario väcks även drivkraften hos den spelglada ensemblen, som tolkar Frank Wildhorns musik och Don Blacks/Christopher Hamptons texter med stor inlevelse.

Naturligtvis vilar fokus på huvudaktörerna som galant klarar de ofta krävande, mollstämda dramatiska sångerna varvat med grym rock. Det finns inget så förföriskt som att uppleva engagerade människor på scen. Likt Wikström som ständigt plockar poäng till rollseger ihop med den väldrillande Anna Renud, och inte minst ett av Dracuas offer – Hanna La Fleur– med skön klang och utspel. Inte minst i den charmigt koreograferade valsen med uppvaktande kavaljerer ”Hur väljer jag?”.

Wikström och Renudfirar triumfer och applådretare i sin omöjliga kärlek och i sånger som ”Liv för liv”, ”Om jag bar vingar”, ”Hur kan mörkret skina” och ”Till sist”, vilka sticker ut lite extra.

Det gör också regissören David Rix som Draculas förföljare, professorn van Helsing. Återigen gör Rix en auktoritär, minnesvärd tolkning som nästan självlysande stjäl scenerna. Speciellt suggestiv i fighten med Dracula i den häftiga uppgörelsen ”Slutet”, där orkestern (liksom under hela spelsträckan) låter effektfull och välplanerad.

Liksom Dracula då han inledningsvis väser fram välkomstorden till unge Harker: ”Välkommen till mitt hus. Träd in av er egen fria vilja!”

Ja, gör det! Resultatet blir till en händelserik, hänförande effektfull musikal som ändå inte känns spekulativ.