Skruvad skräcknatt att minnas

"Koko-di koko-da" är Nyholms andra spelfilm. Låt er inte luras av den barnsligt färgade titeln och eventuell förkunskap om Nyholms humoristiska stil. Det är riktigt stark tobak han bjussar på denna gång, med figurer som är av det stoff som mardrömmar vävs av.

Ett föräldrapar och ett barn med kaninmålningar i sina ansikten är i Danmark på en lite småcorny semester i inledningen. Så dör barnet. Det är ingen spoiler. Tre år senare är föräldrarna på väg till en ny semester, de ska tälta. Stämningen är så infekterad och jobbig att det känns klaustrofobiskt att hänga med som en objuden passagerare i baksätet. Men utvecklingen av relationen (och handlingen) blir något helt annat än scener ur ett trasigt äktenskap och Nyholm lämnar snabbt den vardagsrealistiska känslan.

Kan det bli mycket värre än att ett barn dör? Jo, faktiskt. En mycket besynnerlig – och vansinnigt skrämmande – trio bestående av en ond dansk varieté-entertainer (vad har egentligen Nyholm emot danskar?), ett argsint troll och en storvuxen häxkvinna i ostyrigt hår dyker upp i skogen och trakasserar de stackars tältarna till döds. Det grymma scenariot är dessutom fastnålat i en "Måndag hela veckan"-loop, med våldsam död som obevekligt resultat.

I "Las Palmas" blev Nyholms känsloladdade surrealism rolig. I Guldbaggebelönade "Jätten" blev den hjärtevärmande. Den här gången är regissören på ett betydligt mörkare humör och det makabra gör det utmanande att riktigt omfamna filmen. Samtidigt är det omöjligt att slita sig. Är alltihop kanske en dröm? Eller en lek? Med en speldosa? Vem håller egentligen i trådarna?

Just när man verkligen undrar vart alltihop är på väg slår Nyholm till med något som har blivit ett signum: en oväntad vändning, en paus, en stämning marinerad i humanism, som lyckas beröra på riktigt. "Koko-di koko-da" blir till slut en mycket säregen skuld- och sorgebearbetning, som tänder ett hopp i ett till synes kompakt mörker.