Symfoni för Helen Sjöholm

Helen Sjöholm och Helsingborgs Symfoniorkester. Hässleholm Kulturhus 9 september.

Får en symfoni se ut hur som helst? Inte riktigt, men gränserna är vida. Sven-David Sandström beställningsverk för Helsingborgs Symfoniorkester, hans "Symfoni nr 3", har de vanliga fyra satserna. Att den fått vokala inslag är inte uppseendeväckande. Det ovanliga är att han till medverkan bjudit in Helen Sjöholm, en sångerskan som inte förknippas med den klassiska repertoaren.

Till detta ändamål har Sandström beställt texter av poeten Ylva Eggehorn – det blev "Kärlekens fyra ansikten", från varandra fristående centrallyriska stycken som ändå har en gemensam inre ton, om livets växlingar, om naturen, vardagen och det sällsamma i det alldagliga. Ord av poetisk lyster.

En kraftfull orkestersats inleder och dämpas när Helen Sjöholm kommer in med sin sång. Ingen operaröst – utan den personliga, med den intima timbre som är hennes. så tar orkestern över med stor klangmassa eller mer lyriska partier. På detta sätt varvar man verket igenom. I sångpartierna är orkestern hänsynsfullt lågmäld.

Sjöholms sång är mikrofonförstärkt, vilket jag tror inte skulle behövas, men man har velat ha det så. En motivering skulle kunna vara att det ger en annan klang i förhållande till orkestern. Vi får höra en sopran som textar så man uppfattar varenda stavelse, något man inte är bortskämd med.

Dirigent Tobias Ringborg lyckas väl med att foga samman verkets olikartade partier. Det här är inte någon fråga om cross over. Tonsättare och sångerska ger sig ut på okända vatten, möts, arbetar utifrån sina förutsättningar och tänjer på dem.

Att detta experiment blir så lyckat beror i hög grad på valet av Helen Sjöholm. Hon har en självklar närhet av ovanligt slag i det hon gör. Om jag vore tonsättare skulle jag också skriva för henne.

Det var inte bara de vanliga konsertbesökarna som kommit till Hässleholm Kulturhus. Det märktes i andra avdelningen när helsingborgarna framförde Sergej Rachmaninovs "Symfoni nr 2". Den bästa av hans tre och ett maffigt senromantiskt verk från 1907 på nästan en timme. Åtskilliga i publiken envisades med att applådera mellan satserna, till en symfoniorkester i högform.

Kjell A Johansson

noje@kristianstadsbladet.se

Konserten är inspelad av radion P2.