Symfoni reste sig ur askan

För sexton år sedan var Peter Gullin själv solist på tenorsaxofon, och då som nu inleddes konserten med verket "Fantasi för barytonsax & orkester" av vännen Lars Lundström, musik nära besläktad med Gullins. Den här gången var det Ed Epstein, en mycket erfaren jazzmusiker bördig från El Paso, Texas men bosatt i Sverige sedan 70-talet, som med sin barytonsax tillsammans med symfonikerna fint förmedlade de olika stämningarna i denna "Fantasi".

Ed Epstein återkomsom solist, nu på tenorsax och tillsammans med Lars Lundström på bas, i Peter Gullins jazzsymfoniska verk. Det är självbiografiskt: "Mannen som ville vara fågel Fenix är jag själv" förklarade Gullin inför uruppförandet för sexton år sedan. Det är fyllt av sorg, smärta och saknad. Känslostarkt. Symfonikerna tog väl fram den elegiska klangen med dess långa linjer som är påfallande i inledningen.

Den övergick i gladare toner i avsnittet "Yrsas vals" för att sedan mörkna i "Solens död vid vägkorset" och slutligen öppna för en smula hopp i "Kanske en morgon åter", i ett mer rytmiskt och livfullt tempo som fick mig att tänka på Stravinskij. Epstein och Lundströms soloinsatser var av bästa märke och samspelet mellan symfonikerna fungerade utmärkt.

Efter paus följdeen lättare avdelning med "The songs of Nat King Cole", nio jazziga evergreens i nya arrangemang för symfoniorkester. Den reslige sångaren Niklas Fredinlät välljudet strömma ur såväl strupe som trumpet. Några läckra arrangemang var signerade Sven Bjerstedt: en pigg variant av "Summertime", en finstämd "You don't know what love is" och Chaplins "Smile" i en version som orkesterns stråkar visade sig uppskatta alldeles särskilt. Den repriserades som extranummer.

Det är glädjande att se att nu 80-åriga Christianstad Symfoniker har så många unga musiker, vilket ger en extra fräschör åt orkestern. Den är värd allt stöd. Det är viktigt att ta till vara och utveckla det som man har i sin närhet, i denna massmediala värld där alltför mycket låter likadant.