Vackert, gripande och jordnära

Den yttre gestaltningens teknaliteter serveras oss i takt med att Holmberg serverar sig själv den ena ölen efter den andra, ”för vätskebristens skull”. Här slår han fast att kontrabasen är oersättlig i alla orkestrar, från jazz till klassiskt. Allt annat kan plockas bort, men aldrig basen.

Innanför denna ram sipprar en helt annan historia fram, om kärlekstörst knuten till den unga mezzosopranen Sara och om längtan efter frihet från alla bojor, de konstnärliga såväl som de mer jordnära. I kontrasten mellan den vardagliga lunkens självklarheter och det hett åtråddas oåtkomlighet grumsas plötsligt det klara flödet. Nu blir basen det mest värdelösa av alla instrument, lägst på skalan, omöjligt att spela vackert på och så gott som aldrig föremål för kompositörers skaparkraft. För Holmbergs musiker ställer sig basen dessutom rent fysiskt i vägen för alla tänkbara framgångar ifråga om romans. Så pass, att den i drömmen övertar Saras plats när det hettar till rejält.

Henric Holmberg är nog den mest avspänt kreativa skådespelare vi sett i Kristianstad den här teatersäsongen. Det kan bero på att det är snart 30 år sedan han första gången spelade ”Kontrabasen”. Det kan lika väl bero på att han hanterar en dramatisk text som är av yppersta kvalitet, samt att han med åren blivit så interfolierad med dramat att det närapå flödar fram av egen kraft.

Oavsett vilket, är resultatet lika vackert, gripande och samtidigt jordnära och himmelskt som den komposition av Schubert, ”Forellkvintetten”, som är basistens högsta dröm, förutom Sara.