En ström av ögongodis

Efter sina tre tidigare succéer som Aida, Tarzan och Rent har Emil starkt understrukit kärlek och kunnande av musikalfacket. Detta i ett kaxigt och insiktsfullt artisteri en grym förening av konstnärlig vilja och kunnande. Samtidigt i symbios och samarbete med en generation av överblick, kontroll och traditionsmedvetenhet. Här övertygande bevisad som den lismande krumeluren Lefou.

Denna imponerande uppsättning brinner av artistiska kvaliteter. Man sitter lika förtrollad som den av en trollpacka fysiskt utsatte prinsen och hans personal. Deras onda förbannelse kan bara upphävas om prinsen kan lära sig älska - och bli älskad tillbaka.

Med den starkt förankrade storyn "i ryggen" har regissören Linda Gladh och koreografen Anne Renud gapat över mycket men strävat mot samma konstnärliga segermål. Allting berör från ruta ett där Alan Menkens fantastiska musik/sånger utgör navet för alla kollektiv spelglädje och fysiska färdigheter. Inte minst i de stora applådretande nummerna "Människa igen" och "Bli vår gäst".

Det stänker av vitalitet och sångfröjd från i stort sett alla. Från den sångljuva bokmalen Belle (Zara Kronvall), som älskas av röststarke machostöddige Gaston (David Krafft). Men som senare finner den sanna kärleken bakom den empatilöse ansiktsberövade prinsen (Bosse Andersson) i central secnauktoritet.

Två som verkligen inte tappar "ansiktet" utgör publikfavoriterna David Rix som festligt sprättig betjänt och Fredrik Henriksson som myndigt golvur. Bara deras insatser utgör två skäl att "bli deras gäster" mer än en gång.