Kärleksresa med besvär

Vad kan en pjäs baserad på en tv-serie från 1973 ge dagens teaterpublik? En del av oss som då såg Liv Ullman och Erland Josephson i de roller som den aktuella scenversionen låter allt kretsa kring, våndas kanske lite inför ännu en maratonsittning framför äktenskaplig ångest och slitningar med, för Ingmar Bergman så typiska, borgerliga förtecken.

Där bedrog man sig rejält. Kanske med ett selektivt minne som medbrottsling? Det kan också vara så att åren som gått och de relationsmässiga förändringar som skett i verkligheten, bidrar på ett välgörande sätt.

Skapar en distans som gör det lättare att vara såväl iscensättare som mottagare av ett drama som obarmhärtigt sätter luppen över kärleksbesvär i en konventionell tvåsamhet där klasstillhörighetens normer och krav gör sig påminda.

Eller är det helt enkelt så att Bergman var ett geni, med förmåga att skapa texter vars handling har närmast evig aktualitet?

Vissa nutida tv-kändisar som - i slottsmiljö och glättigt rus, med svammelövermättad sentimentalitet och total brist på självsyn - lättvindigt når konsensus om värdet av Ingmar Bergman med fraser som ”pretentiöst skit”, håller så klart inte med om en dylik förklaring.

Hur det än förhåller sig därmed, är det lätt och glädjande att konstatera att såväl regissör som skådespelare i denna nytolkning lyckas övertyga om just detta dramas odödlighet.

Med inledningens intervju ur sensationslystet damtidningsperspektiv skapas en för den mediaöverdoserade delen av publiken snabb och smidig ingång till det tyngre godset, som i de närmaste scenerna utspelas i parets lägenhet, därefter sommarhus på landet. Scenografen (Rufus Didwiszus) hjälper oss dock inte till den insikten, då scenbilden konstant är miljömässigt ytterst minimal och snarare strikt semiotiskt genomtänkt, med kväljande heltäckningsmatta halvvägs upp på fondväggen.

I övrigt blott en madrass, samt stolar och golvlampor som via förflyttningar och nya positioner inte bara tillför en skön visuell humor, utan även förstärker den fysiska upplevelsen av gestaltade situationers mentala laddning.

Från en relativt avspänd bild där äktenskapsproblem snarare antyds än påtalas, utvecklas handlingen sakta men säkert mot den punkt då allting brister. När så sker, då Johan (Karlsson) berättar för Marianne (Millhagen) att han träffat en annan klargörs samtidigt att denna akuta situation uppstått ur en lång tid av ackumulerad kärleksfrustration.

De skiljs, men utan den officiella skilsmässa vars handlingar även i slutet saknar fullbordande underskrifter.

Återföreningar sker, även sexuellt, men ju längre tiden går desto starkare blir Marianne i den frihet som vuxit ur att successivt bli mindre beroende av Johan, samtidigt som han allt mer behöver henne.

Kärleken har tagit slut, utåt sett, men i den avslutande omfamningen existerar den ändå fullt ut, blickande ned på den mänskliga förvirring och hjälplöshet den lämnat efter sig.