Hamlets sista hopp

123 Schtunk är tillbaka, med ännu en Shakespeare-slakt. Lika sant vore att skriva: ännu ett återupplivande av den gamle barden.

För sin vana trogen till-åter gruppen inte minsta lilla dammkorn vila över vare sig text eller tradition. Det enda de är trogna, tack och lov, är det egna fria flödet, vars drivkraft hämtas ur ett ohejdat utforskande av möjligheter till clown- och commediahantering av ett givet stoff.

Som alltid, intar de scenen med musik och direkt publiktilltal, iförda clownnäsor.

Några stackare ur publiken, företrädesvis de som varit obetänksamma nog att sätta sig längst fram, väljs ut till objekt för kvällens inte alltid så ömma kontakt mellan scen och salong.

Sen drar det igång och var och en som ”kan sin Shakespeare” hänger lätt med i det fragmentariska utpytsandet av handling och roller. Det finns en Hamlet där, mitt i allt det andra som lätt blir huvudsak – stundens improvisationer och ständiga utvikningar kring såväl pjäs som publik.

Det blir sålunda inte ett 400-årigt drama man i första hand bär med sig hem från en kväll med 123 Schtunk. Snarare minnet av de tre skådespelarnas fantastiska förmåga att skapa underbar fysisk och verbal humor av i stort sett vad som helst.

Det kan röra sig om sanslös drift skådespelarna emellan - med dialektbyten, mimisk ekvilibrism som förvandlar ett brev till en sill - eller infall som får alla på scen att spåna iväg längs enormt underhållande sidospår. Eller är det något som drabbar publiken, från åthutningar kring hur man sitter – ”Ta ner era äckliga tonårsmögelfötter!” – till ifrågasättande av ens namn – ”Varför heter du Bengt?”.

Tragedi blir ”Hamlet” inte i den här tappningen, men vem saknar det när skrattkrampen väl gett med sig?