Rörigt men underhållande

Det är svårt att skriva om Gardells pjäs; den försöker famna så mycket att teaterarmarna inte räcker till, det blir rörigt och delvis obegripligt och på vägen hem i det magnifika ösregnet funderade jag på vad Jonas Gardell egentligen vill säga oss med pjäsen. För det är uppenbart att det finns ett budskap.

Alltså dels lite förvirrad, dels skönt engagerad i föreställningen och dess två arbetshästar Carina Söderman och Jörgen Thorsson som kramar ur sina rollfigurer till sista svettdroppen.

Den enkla ramhandlingen är ett gammalt, gift par som inte längre har något särskilt kul liv tillsammans. Lena är biljettkassörska på en teater, Percy är en lägre banktjänsteman och misslyckad pianist och kompositör. De är båda livsoffer som aldrig nådde ens halvvägs på sina drömmars väg och nu upplever de starkt att allt är försent.

Lena är neurotisk och överspänd, Percy är värsta sortens moralist som gärna tjuvtittar in i grannarnas lägenheter och förfasar sig över vad han får se. Han ser ner på Lena och gör allt för att reducera henne, Lena i sin tur hyser ett slags medlidande med Percy och hans torra inskränkthet.

Men så händer en del (som jag inte vill avslöja) och framför allt Lena gör ett sista utbrytningsförsök och Percy blir demaskerad.

Handlar pjäsen om att de flesta av oss är predestinerade till att leva ett fattigt liv där det enda vi egentligen har är varandra i ett hopplöst, parförhållande som enbart pyser ut bitterhet och hat? Men att vi ska vara glad ändå för vi har ju i alla fall något hur hopplöst det än är. Det finns en positiv avrundning men jag är tveksam till vad den egentligen säger.

Jonas Gardell har inte alls samma bett i sin text som Kristina Lugn i ”Rut och Ragnar”. Men Carina Söderman och Jörgen Thorsson gör sitt yttersta för att få ut de textrader som är humoristiska och träffsäkra och som vanligt i sådana här pjäser så är det i dialogen makarna emellan som man hittar dem.

Både Carina Söderman och Jörgen Thorsson är skickliga komedianter och de hanterar också de dramatiska rollerna väl. Carina Södermans gestaltning av Lena är precis så sentimentalt sirapsdrypande som den ska vara och hennes desperation når långt ut över scenkanten. Och gänglige Thorsson är så torr i sin framtoning som Percy att jag fruktar att han ska brytas likt en förtorkad gren, med ett stilla knäpp.

Och så sjöng och spelade de båda alldeles för lite! Jörgen Thorsson är en suverän pianist med en säregen stil och Carina Söderman sjunger underbart. En sång fick vi, annars var det mesta playback.

Som sagt: En rörig och spretig pjäs som inte griper tag men en väldigt trevlig föreställning och god underhållning och ett skådespeleri som räddar kvällen.

Pjäsen ger sig i höst ut på turné, bland annat med ett besök på Kristianstads Teater i september.