När sanningen väljs bort

Nej, är svaret, om temat i Mankells pjäs ”Politik” formuleras ur den frågeställningens perspektiv. Då blir lögnen en ofrånkomlig ingrediens i spelet om makten, i allt det som i halvdunkel eller totalt mörker ”händer ovanför våra huvuden”.

Halvvägs in i andra akten av den knappt två timmar långa föreställningen får sålunda Olof Palme, i Lars Wiiks perfekt antydande gestaltning, slå fast att i politikens värld är ”sanningar färskvara som kan härskna”.

Politik är ämnet, Olof Palme likaså, och under alltihop den svenska integriteten, konkret symboliserad av de gäckande ubåtarna i Hårsfjärden 1982 som antingen inte fanns, eller bara var misstolkade fiskstim. Fanns de, var det mest troligt att de var ryska. För inte kunde det väl vara amerikanska NATO-ubåtar? Och hur mycket visste Palme egentligen?

Frågorna aktiveras av Helena Hansson (Annika Kofoed), dotter till Sten Hansson (Jörgen Düberg), en av pjäsens två ubåtskaptener som förutom att vara centrala i dramats nutid även förekommer i korta återblickar från ubåtsjakten 30 år tidigare. Det skäl Helena anger för sin nyfikenhet är en pjäs, av anonym författare, som postats till den teater där hon arbetar. Den pjäsen handlar, liksom ”Politik”, om avslöjanden och dimridåer i kölvattnet efter ubåtsaffären.

Helena frågar ut pappan och den andra kaptenen Karl Molander (Fredrik Dolk), om ubåtarna och om Palmes roll i det hela. Sten, i sin tur, vill ha svar från Karl som uppenbarligen kände till mer än han hittills erkänt. I scenerna med Palme framgår att även han sökte svar i samma ämne, men än mer kanske ville få bekräftat att sanningen låg väl förborgad i hela affärens allt grumligare vatten.

Risken för ett torrt, knastrigt och, för många, daterat drama, undviks genom de parallella handlingar av mer mellanmänsklig, privat natur som smidigt vävs in. En middagsbjudning är ramen för de konfrontationerna. Till Sten kommer Karl och dennes fru Louise Molander (Maria Kulle), samt även – efter initial ovilja att träffa de ”stinkande” gästerna – Stens dotter Helena.

Den gamla vänskapen mellan de båda männen sätts på spel och leder till sin raka motsats, inte bara via Helenas grävande i ubåtsaffären utan än mer då en tvåårig kärleksaffär mellan Louise och Sten avslöjas.

”Politik” blir till en tät, välspelad och spännande historia, effektivt förpackad tillsammans med publiken i det gemensamma rum som bildas då salongens väggar sammanfogas med fonden. En säker, kreativ regi lägger grunden för utsökta, starkt närvarande och dynamiska rollprestationer från alla inblandade.

Pjäsen ger sina svar på de intrikata frågorna, men framför allt serverar den välgörande, stundtals explosiva, upplevelser av hur skitig och unken tillvaron kan bli när politiker och vanligt folk väljer bort sanning och uppriktighet till förmån för lögner och svek.