Dundersuccé för musikalklassiker

Ändå känns den ännu ovanligt fräsch och starkt underhållande med en perfekt Maria i huvudrollen – Anna Renud från Hässleholm. Premiärpublikens gensvar av tillrop, spontana applåder var i decibel närmast i närheten av Melodifestivalensfinal! Regissören David Rix lyckas suveränt med smarta scenväxlingar i denna slösande rika uppsättning – från klosterinteriörer till sobra slottssalonger, österrikiska alper kontra koreografiskt Disneyinspirerat stadsliv – och inte minst att ha drillat sju ungar i varierande åldrar i att sjunga, dansa och knipa poänger.

Nu hör till saken att det är lätt att göra magplask från högsta alptoppen med denna krävande musikal. Men med fingertoppskänsla har de lyckats få ihop en ensemble som landar rätt. Framför allt att fina klosternovisen Maria, vilken kommer som guvernant till änkemannen, kapten von Trapps sju barn och för in glädjen och musiken i det disciplinärt kyliga huset.

När de med henne brister ut i ”Det bästa jag vet”, ”Do-Re-Mi”, ”I en värld av toner” med flera efterhängsna publiknummer är få ögon och näsdukar torra.

Vilket fynd man gjort i Anna Renud som Maria! Hon är både rolig, rörande och släpper loss rejält i att balansera och nyansera i en roll som det gäller träffa rätt från start. Besitter dessutom pondus kombinerad med en stor portion empati, och man tror på hennes fina förhållande till barnen som storyns grundton. Och det viktigaste – hon sjunger med charmig intensitet som får publiken att ta henne till sina hjärtan. För ni ska veta att här handlar det mycket om hjärta och smärta med svedda ramar kring den falska idyllen när nazisterna stampar in i det annekterade Österrike 1938 och fördunklar den blå himlen bland alperna.

Marias motpart, amiralkapten von Trapp/Johan Wikström, berör både som stramt myndig och stelbent kompromisslös. Men växer emotionellt när musiken/sångerna återförenar hans familj. Främst då via Maria som till skillnad från den förmögna beräknandebaronessan Elsa Shraeder (Hanna la Fleur) lyckas få von Trapp till sin äkta man. Det tar hon bland annat igen i en överraskning som inte finns med i filmen – ”Kärleken kan dö”. Den sjunges helt lysande av Hanna och spelglade överraskningen Fredrik Henriksson som den oblygt parasiterande promotorn Max. En kul krumelur som absolut bör prövas i fler kommande musikaler, signerade producenten Emil Sigfridsson. Liksom motsatsen, abbedissan (Anna Hammarqvist) som triumferar både med sensibelt utspel – då Maria kastas i tvivel mellan kärleken och det kyrkliga kallet – och storsjungande i den mäktiga ”Sök dig till bergen”.

Att alla musikalfans söker sig till Kristianstads teater bör vara en självklarhet. Själv vill man mycket belåtet joddlande överösa alla medverkande med ett jättefång av Edelweiss.