Utmärkt utan att nå höjderna

Publicerad 19 september 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

För ett år sedan spelade hon tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester i Berwaldhallen i Stockholm. Konceptet är numera väl beprövat, alla från Håkan Hellström till Sven-Bertil Taube, har varit med om den härligt publikfriande processen.

Grejen var att samarbetet passade Anna Ternheim extremt väl. Farhågorna om att hennes lågmälda tilltal skulle drunkna i symfoniorkesterns vågsvall kom helt på skam. På scenen var hon lyhörd och spelade med, men också mot, skapade precis den friktion som behövdes för att ge arrangemangen ett existensberättigande bortom det lättköpta genremötet.

Annons

Kanske hade jag hoppats på lite mer av den varan även på nya albumet "A space for lost time". Men här saknas de stora anspråken – det modiga och lite svulstiga uttryck som präglade konserten med Radiosymfonikerna. Låtarna som skrivits i samarbete med Björn Yttling utgår från Ternheims röst, är inte helt avskalade, men har hyfsat enkla melodislingor. Bara i undantagsfall anar man inspiration från den där musikaliska utflykten, som i "Walk your own way", där arrangemanget mot slutet av låten växer på ett oväntat och alldeles fantastiskt sätt.

"A space for lost time" är så klart en alldeles utmärkt skiva. Anna Ternheim gör inga dåliga. Men samma känslo- och kvalitetsmässiga höjder som i Berwaldhallen den där septemberkvällen förra året når hon inte den här gången.