”X-men” tar ett oklart farväl

Nöje ,
Jean Grey (Sophie Turner) blir den mäktigaste av alla mutanterna i ”X-men: Dark Phoenix”.
Foto: 20th century fox
Jean Grey (Sophie Turner) blir den mäktigaste av alla mutanterna i ”X-men: Dark Phoenix”.

När X-men tackar för sig sker det med en återupplivning av "Dark Phoenix"-myten. Sophie Turner glänser i en film som i övrigt har svårt att hänga med i svängarna.

När i tiden utspelar sig egentligen "Dark Phoenix"? Det är faktiskt inte helt enkelt att sortera i "X-men"-universum. Den första filmen hade premiär 2000 och ursprungstrilogin utspelar sig egentligen någon gång i mitten av serien som helhet. Tidsresor och omtag har också ställt till det för vän av kronologisk ordning.

Helt säkert är att detta är den tolfte och sista filmen i serien och en direkt uppföljare till "X-men: Apocalypse" (2016). Samt ett nytt försök att ta tag i serietidningsälskarnas Dark Phoenix-story, (försöket i "X-men: The last stand" (2006) är ansett som lite av ett fiasko).

Det handlar om Jean Grey och året är 1992. Hon spelas med underbar pondus av Sophie Turner, som tränat på den drottninglika framtoningen i tv-serien "Game of thrones". Lilla Jean hittas av mutantprofessorn Charles Xavier (James McAvoy) när hennes föräldrar dött i en bilolycka. I en rörande inledning undrar hon, som redan är märkt av sina "speciella krafter" om han är ännu en i raden som tror att han kan "laga henne". "Nej", svarar han allvarligt, "för du är inte trasig".

En fin liten klump parkerar sig i magen men tyvärr lyckas inte regissören Simon Kinberg riktigt hålla fast vid den lovande känslan. Ganska snart känns problematiken plattare än den borde och ett direkt oengagerande spår med utomjordingar som hotar planeten tar vid.

Den starka kärnan i "X-men" har alltid handlat om hur mutanterna ses som "de andra". Så här långt in i serien hyllas de som superhjältar. Men tolerans och empati är flyktiga byggstenar i ett samhälle där fruktan och hat ständigt lurar.

När Jean Grey efter ett farligt uppdrag i rymden får se sina krafter mångfaldigas – hon blir faktiskt mäktigare än någon annan mutant – blir hon inte bara ett hot mot de hon har nära utan också mot den fragila samexistens med omvärlden som professorn jobbat så hårt för.

Precis som hos Marvel-kollegan "Captain Marvel" finns här ett element av kvinnlig frigörelse, då även denna hjältinna inser hur kraftfull hon är och hur lite hon behöver anpassa sig till de rådande maktstrukturerna. Men är Jean Grey en av the good guys? Var hon kanske trasigare än professorn trodde? Oturligt nog är själva filmen precis lika förvirrad som hon och misslyckas med att utforska de här spännande möjligheterna.

Tack vare alla skickliga skådisproffs, en lagom dos sentimentalt avskedsdrama och några sekvenser prima mutantaction sluts cirkeln för den här brokiga filmserien ändå på ett acceptabelt sätt.

Film

X-men: Dark Phoenix

Genre: Actionäventyr

I rollerna: Sophie Turner, Jennifer Lawrence, Michael Fassbender med flera

Regi: Simon Kinberg

Speltid: 1 timme 54 minuter

Åldersgräns: 11 år

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.