Ytlig provokation av von Trier

Nöje Artikeln publicerades
Matt Dillon spelar seriemördaren Jack i Lars von Triers senaste film ”The house that Jack built”. En utmanande filmupplevelse för den kräsmagade.
Foto: Nordisk film
Matt Dillon spelar seriemördaren Jack i Lars von Triers senaste film ”The house that Jack built”. En utmanande filmupplevelse för den kräsmagade.

Är Lars von Triers ”The house that Jack built” en skamlös provokation eller en drift med människans, och regissörens, narcissism? Lite av båda – men dessvärre lagom engagerande.

Vid premiären för ”The house that Jack built” i Cannes i fjol lämnade ett hundratal besökare visningen i förtid och mer än en kritiker menade att filmen aldrig borde ha gjorts, medan några tappra kvarsittare gav filmen stående ovationer. I vanlig ordning har von Trier skapat en vattendelare. Den negativa skaran dömer ut filmen på grund av de sadistiska inslagen som filmens seriemördare Jack (Matt Dillon) ägnar sig åt. Andra tycks vara av uppfattningen att det finns något mer bakom blodkalaset. Och det gör det väl – om man så vill.

Det är helt i sin ordning att avfärda ”The house that Jack built” som hutlös provokation. Huvudpersonen Jack dödar kallblodigt två barn framför deras mamma, stryper, torterar och häcklar sina offer – men det känns å ena sidan för enkelt. För det är ju inte så att det von Trier visar upp inte pågår i verkligheten, och i konventionella thrillers accepterar vi våldet så länge vi slipper se det. En dubbelmoral som den danske regissören åtminstone inte kan beskyllas för.

Det ursäktar förvisso inte allt, som den huvudvärksframkallande handkameran och de ganska förutsägbara diskussionerna mellan Jack och Verge (Bruno Ganz), som vägleder vår seriemördare ned i helvetets cirklar. von Triers bryderier om konstens regler – kan man hylla en nazist som konstnär, det vill säga skilja verket från personen? – känns nästan mer som ett försvar av en ifrågasatt regissör än en innerlig fråga. Diskussionen når tyvärr inte längre än distraktionerna; ett kvinnobröst blir en portmonnä – vilket föregås av filmens mest sadistiska scen då Riley Keoughs rollfigur ”Simple” utsätts för både psykisk och fysisk tortyr.

Även om filmen har sina stunder, den är bitvis ganska rolig, så faller ”The house that Jack built” på sitt eget grepp. Den är för magstark för att kallas satir, vilket är känslan inledningsvis, och för ytlig och inåtvänd för att vara upplysande. Ni som ändå tänker se den; gör som Jack och begrav känslorna. Med litet känslomässig distans är Matt Dillons psykotiske seriemördare emellanåt ganska underhållande.

Film

The house that Jack built

Genre: Drama/thriller

I rollerna: Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman, Sofie Gråbøl

Regi: Lars von Trier

Speltid: 2 timmar 32 minuter

Åldersgräns: 15 år

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.