Allt som glimmar är inte naziguld

bokrecension Artikeln publicerades
Marcus Wallén föddes 1972 i Mariehamn. Han är journalist, och bokdebuterar med ”Naziguldet och de invigdas hemlighet”. (I en tidigare version av artikeln publicerades fel författarbild.)
Foto: Fredrik Hjerling
Marcus Wallén föddes 1972 i Mariehamn. Han är journalist, och bokdebuterar med ”Naziguldet och de invigdas hemlighet”. (I en tidigare version av artikeln publicerades fel författarbild.)

Nein, nein, nein – det här pojkbokboksäventyret med andra världskrigetbakgrund håller inte alls, konstaterar recensenten Per-Axel Svensson.

Naziguldet och de invigdas hemlighet

Sakprosa/äventyr

Författare: Marcus Wallén

Förlag: Albert Bonniers

Expressenjournalisten Marcus Wallén har skrivit en i sanning märklig bok. Eller åtminstone en för tiden annorlunda. ”Naziguldet och de invigdas hemlighet” liknar i mångt och mycket det slags pojkäventyr man en gång för länge sedan kunde läsa som följetong i Rekordmagasinet. Själva idén med boken, åtminstone får man initialt det intrycket, verkar vara att ta med läsaren på en skattjakt med lyckligt slut.

Hundra guldtackor som nazisterna stulit under Andra världskriget lär finnas nergrävda i utkanterna av Garmisch-Partenkirchen och läsaren invaggas i förhoppningen att med författaren som ciceron till slut kunna spåra, och kanske till och med gräva upp, den åtråvärda skatten.

Läsaren dras vid näsan i det antiklimax som bär landskapet Västergötlands namn

Problemet är bara att Wallén inte hittar sitt guld, och läsaren dras vid näsan i det antiklimax som bär landskapet Västergötlands namn.

Fram till den snöpliga finalen har dryga 400 sidor ägnats åt en rudimentär genomgång av Hitlers och tyska rikets uppgång och fall, från ölkällarkuppen i München 1923 till kollapsen våren 1945, och explikationer av andra författares verk i ämnet, främst Ian Sayers och Douglas Bottings Nazi Gold, först utgiven 1984. Årtal, namn och händelser duggar så tätt att enbart en verklig fantast skulle kunna följa denna katalog av sanningar, halvsanningar och rena spekulationer med någorlunda behållning och det ter sig märkligt att ett förlag som Albert Bonniers valt att ge ut detta, för mig framstår det här som en typisk bok ”utgiven på eget förlag”.

Kanske nån lektör fått guldfrossa?

Fotnot: I en tidigare version av den här artikeln publicerades fel författarbild.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.