Annons

Barockopera in på bara skinnet

Det finns få platser där 1700-talet har fått vila så ostört som på Drottningholmsteatern.
Men i den tyska regissören Nicola Raabs uppsättning av Händels "Ariodante" spricker den perfekta tidsbubblan.
Pudrade peruker, korsetter och vida jättekjolar faller till golvet och lämnar plats för sången, musiken och känslorna.
Opera • Publicerad 1 augusti 2019
Regissören Nicola Raab växlar några ord med huvudrollsinnehavaren Ann Hallenberg inför genrepet av "Ariodante".
Regissören Nicola Raab växlar några ord med huvudrollsinnehavaren Ann Hallenberg inför genrepet av "Ariodante".Foto: Naina Helén W. Jåma

När Ann Hallenberg har fått på sig smink, peruk och sju lager kostym är det svårt att känna igen sångerskan – även för den som steg för steg har sett henne förvandlas till ädlingen "Ariodante" i operan med samma namn.

Hon liknar nu mest ett av teaterns mest omtalade spöken – den grå mannen som sägs vara utstyrd enligt den Gustavianska tidens mode.

Annons

– Det finns gott om gamla teatrar i Europa, men det finns ingen där 1700-talet har fått vila så ostört som här, säger Ann Hallenberg.

Andra teatrar från samma tid moderniserades, man drog in gas och sedan el, installerade hydrauliska maskiner och satte in parkettgolv, men på Drottningholmsteatern strax utanför Stockholm får man fortfarande stickor i fötterna av det grova trägolvet.

Som ett påkostat kostymdrama

Sin första sticka i foten på teatern fick mezzosopranen Ann Hallenberg för 29 år sedan, och det enda som har hänt i den världsarvsklassade byggnaden sedan dess är att reglerna kring vad man får och inte får göra har blivit strängare – allt för att skydda och bevara den.

– Jag sjöng i kören och det var min första professionella uppsättning, så jag var nog mest två stora ögon, säger hon.

Sedan dess har Ann Hallenberg återvänt till Drottningholmsteatern många gånger, och nu i sommar sjunger hon en av sina favoritroller.

– Gör man rollen som en av Händels hjältar, då får man godbitar att sjunga, säger hon.

Orkestern som värmer upp i salongen inför genrepet hörs hela vägen till Ann Hallenbergs loge. Utanför fönstret breder slottsparken till Sveriges eget Versailles ut sig och i korridorerna hörs fraset från jättelika kjolar – det känns som att befinna sig i ett påkostat kostymdrama.

Ett under att teatern står kvar

Med "Ariodante" vill Drottningholmsteatern visa upp en klassisk barockvärld i sin fulla prakt, och låta teaterns dekor och gamla teatermaskinerier spela ut hela sitt register. Scenarbetarna, som drar i rep och spakar, har fullt sjå under föreställningen.

– Som scenograf får man mycket beröm för andras arbete när man jobbar på den här teatern, bara byggnaden i sig tillför väldigt mycket till upplevelsen, säger scenografen och ljussättaren Linus Fellbom.

När det gäller scenografi och ljus är man extremt begränsade, inte minst på grund av brandrisken. Att den 253 år gamla teatern fortfarande står kvar är egentligen ett under.

Annons

– Vi hade brandkåren här för två veckor sedan, det var en rökdetektor som larmade på en av toaletterna ute i foajén. Troligtvis var det damm som utlöste larmet, det är ju rätt så dammigt på sina ställen, säger Linus Fellbom.

Brandkåren var där på två röda och under föreställningarna finns alltid brandmän på plats, dessutom finns förstås ett sprinklersystem, flertalet brandslangar och de flesta fönster är också nödutgångar.

– Att jobba här är något som jag har drömt om länge, det är något visst eftersom man blir del av en lång tradition där så många har försökt skapa ungefär samma upplevelse med exakt samma medel, säger Linus Fellbom.

En förlorad värld i upplösning

När ridån går upp möts man av en tillsynes konserverad uppsättning av "Ariodante" från 1700-talet, men snart märker man att någonting skaver. Sångarna är smått förvirrade, de förvånas över sina kostymer och sina kroppar, testar rörelser och poser och tycks ligga ett steg efter i koreografin.

– Jag har velat skapa en föreställning som liknar någons minne av en förlorad värld, en värld där allt och alla har stått stilla under en lång, lång tid och där rollfigurerna nu försöker återupptäcka den och sig själva, säger regissören Nicola Raab.

Allteftersom den pampiga monsteroperan på fyra timmar utvecklar sig sipprar samtiden in, och den bryter ner såväl kostymerna som kulisserna till dess att det enda som återstår av den överlastade barockoperan är själva kärnan.

– Det är också vad som händer i själva handlingen, den ljusa och glada värld som är full av jubel och yta förbyts till en värld av klagosång där rollfigurerna fördjupas och deras känslor hamnar i centrum, säger Nicola Raab.

Mot slutet av föreställningen har perukerna och kostymerna och allt annat som andas barock försvunnit, och det är plötsligt lätt att känna igen Ann Hallenberg i rollen som ädlingen Ariodante.

Naina Helén W. Jåma
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons