Fredag

Dokken - en brokig skara musiker

Fredag Artikeln publicerades
Dokken spelar på Sweden Rock Festival på fredagen.
Foto:press
Dokken spelar på Sweden Rock Festival på fredagen.

Scorpions, Ozzy Osbourne och Europe.

Det är bara tre av flera olika hårdrocksband som på ett eller annat sätt har korsat ett av LA-scenens mest brokiga band någonsin: Dokken.

Häng med i svängarna när vi reder ut turerna kring bandets alla medlemmar.

Dokkens historia skulle lika gärna kunna börja med gitarristen George Lynch, trots att bandet är döpt efter frontfiguren, den norskättade Don Dokken.

Någon gång 1979 gjorde George Lynch en audition för Ozzy Osbournes soloband, men förlorade platsen till Randy Rhoads. När Rhoads sedan dog i en bisarr flygolycka 1982 - och för alltid blev en legend - fick Lynch chansen igen. Knappt tre år hade gått, och hans gitarrspel hade utvecklats. En given ersättare trodde han själv, särskilt som han fick följa med under en miniturné i Europa och fick repa med bandet i USA. Men det fanns ytterligare en kille i bakgrunden – Jake E Lee. Han var inte en lika bra gitarrist men hade andra egenskaper: söt, långt lockigt hår ned till svanskotan och han kunde röra sig på ett sätt som passade perfekt för ett stort band som Ozzy Osbournes. Jake E Lee fick jobbet.

Till råga på allt hade George Lynch vid den här tiden två barn att försörja, inget jobb och blivit vräkt från sin lägenhet.

Sångaren Don Dokken kunde inte ha hittat en bättre gitarrist mer villig att satsa allt på en karriär. För samtidigt som Lynch hoppades på Ozzy Osbourne-uppdraget, så hade Don Dokken börjat dra i honom. Don Dokken hade vid det laget på eget bevåg lämnat Kalifornien för ett par klubbspelningar i Tyskland, och där igenom fått bra kontakter inom musikindustrin. Det hade bland annat lett till att han fick demosjunga på Scorpions album ”Blackout”(1982) medan tyske sångaren Klaus Meine genomgick operation på stämbanden.

Tack vare ett möte med tyske musikproducenten Michael Wagener, som tidigare spelat i Accept, fick Don Dokken så småningom ett skivkontrakt med franska bolaget Carrere, där bland annat hårdrocksbanden Saxon och Demon huserade. Dokkens debutalbum ”Breaking the Chains” gavs ut 1981 i Europa, och släpptes även i USA via bolaget Elektra 1983.

”Breaking the Chains” spelades in av tre fjärdedelar av Dokkens klassiska uppsättning, som förutom Don Dokken och George Lynch även bestod av Mick Brown bakom trummorna.

Den fjärde pusselbiten på debutalbumet var basisten Juan Croucier som dock snabbt lämnade Dokken för ett annat band med större potential – Ratt. Don Dokken värvade istället Jeff Pilson på bas.

Dokken, Lynch, Brown och Pilson spelade 1984 in det album som kom att bli Dokkens genombrott: ”Tooth and Nail” vars powerballad ”Lone Again” i dag räknas som bandets största hit. Dokken lyckades dock aldrig tar sig ända upp till toppen. Bandet harvade i b-ligan i skuggan av större LA-band som Mötley Crüe, Ratt, W.A.S.P. och senare även Poison, Guns'n'Roses och Skid Row. Men att bandet drev på och bidrog till hair metal-trendens storhet är ingen tvekan om. Musikvideon till ”Just got Lucky” är en kavalkad av hårspray, linnen, pannband och tajta byxor.

Den begränsade framgången kanske var en bidragande orsak till bråk mellan bandmedlemmarna. George Lynch och Don Dokken kunde inte dra jämnt, och det var lika mycket det som att hair metal blev omodernt som ledde till att Dokken upplöstes 1989. Övriga medlemmar såg till att Don Dokken inte kunde behålla bandnamnet på sina kommande soloalbum under nittiotalet.

Men det var inte bara bekymmer. Tre av bandets mer smickrande ögonblick i karriären är dels det faktum att Dokken var förband till Judas Priest i den klassiska dokumentären "Heavy Metal Parking Lot". Dels deras medverkan i välgörenhetsbandet Hear'n Aid, som var en metalkopia av Band Aid. Och dels lyckades bandets manager sno till sig ledmotivet till den tredje ”Nighmare on Elm Street”-filmen.

Don Dokken och George Lynch lyckades begrava stridsyxan tillfälligt. Den klassiska uppsättningen spelade in albumet ”Dysfunctional” (1995), vars omslag var tydligt inspirerad av tiden och grungevågen. Musiken var mer rock än hårdrock, och den enda låten från albumet som bandet än idag spelar live är ”Too High to Fly” som också var albumets enda singel.

Dokkens klassiska uppsättning splittrades igen, men denna gång fortsatte Don Dokken med bandnamnet och har än idag sällskap av Mick Brown på trummor. Europes John Norum var bandets gitarrist 2001-2002.

George Lynch, hyllad för sin gitarrteknik än idag, bildade på egen hand bandet Lynch Mob, som spelar både egna låtar samt många av de låtar han skrev ihop med Don Dokken.

Den som i dag spelar gitarr i Dokken är Jon Levin med bakgrund i Warlock och Doro Pesch. Mest anmärkningsvärt är han slutade drömma om musikkarriär när grungen slog igenom, och satsade på juridikstudier istället. På grund av det karriärvalet är han idag både Dokkens gitarrist – och bandets advokat.