Ge inte ännu mer stöd till dem som nekats asyl

Han påpekade att det fanns 100-tals integrationsprojekt för dem som beviljats uppehållstillstånd, men bara fem för dem som inte beviljats. ”För den som utvisas med tvång finns inget stöd att få”, förklarade reportern (7/8).

Men det är faktiskt inte konstigt att skattebetalarna lägger energi på att hjälpa dem som har fått rätt att stanna, så att de snabbare kan bygga ett liv här. Och det är inte heller konstigt att de som saknar asylskäl och därför tvingas lämna inte får hjälp med utbildning för att starta företag och så vidare, vilket Torvik efterlyste.

I reportaget intervjuades Abdullah, som hade bott i Bromölla i tre år, och klagade över att ingen frågade honom om han ville ha hjälp när han utvisades. ”Kommunen hjälpte inte”, sa han själv, och SR:s reporter förklarade att Abdullah inte förmådde sig att själv tänka på vad han skulle göra när han kom till Afghanistan. ”De flesta återvänder utan en plan, verktyg, erfarenheter, om man inte har reflekterar över att återvända kommer det att ta mer tid och kraft.”

Vad är det som gör att man accepterar en sådan passivitet från vissa? De flesta av oss måste faktiskt göra handlingsplaner, anstränga oss, kolla upp utbildningar och bygga nätverk. Få människor kan lamt vänta på att få hjälp av kommunen för att bygga ett framgångsrikt liv. Alla har ett eget ansvar – även de som har sökt asyl.

Det hela får mig att tänka på rektor Hamid Zafar, som i sitt sommarprat beskrev vad han betecknade som ”de låga förväntningarnas rasism” – att elever på hans skola hade bedömts utifrån andra måttstockar bara för att de var invandrare, att de inte förväntades klara av det som vore självklart på en annan skola.

När han tillträdde som rektor förekom omfattande skadegörelse, bråk och stök. ”Det saknades en kultur som ställde höga förväntningar. Eleverna som förstörde hade vant sig vid att det ändå inte blev några konsekvenser. Det här var en destruktiv skolkultur som aldrig hade accepterats på en skola i de flesta andra områden” (8/7).

Zafar införde nya ordningsregler och konsekvenser för den som stökade, medan de som skötte sig fick diplom. ”Vi uppmuntrade det goda och satte gränser för det destruktiva”. Och lugnet lade sig, fler fick ro att studera, resultaten förbättrades.

På samma sätt bör vi höja förväntningarna på personer som har fått nej på sin asylansökan. De är knappast hjälplösa om de har tagit sig hit, och har under sin tid i Sverige fått en hel del hjälp.

För den som återvänder självmant finns dessutom återintegreringsstöd, som får kosta max 2 500 euro. Exempelvis kan det vara hjälp med att starta eget, utbildning (inklusive yrkesutbildning), jobbrådgivning, tillfälligt boende, stöd vid kontakt med myndigheter, juridisk rådgivning, medicinsk vård, mottagande vid ankomst på flygplats i hemlandet. Vissa kan även få återetableringsstöd om 30 000 kronor för en vuxen.

Det är onekligen ett generöst smörgåsbord. Men detta ville inte Abdullah ta; han ville i stället ha hjälp av Bromölla kommun.

Det kan uppfattas som hjärtlöst att neka honom detta, men sanningen är att vi alla måste sträva för att få ett liv vi drömmer om. Vi behöver plugga, spara, offra, prioritera, skaffa erfarenheter. Att inte kräva det också av invandrarna är, för att låna Hamid Zafars ord, ”de låga förväntningarnas rasism”.

Visa i stället tilltro till allas förmåga och kräv att individer tar eget ansvar i stället för att slentrianmässigt erbjuda offentlig hjälp. Den som lär sig ta sig fram på egna ben kommer både att komma längre och känna stolthet över sina prestationer. Att ställa krav även på asylsökanden är att bry sig om dem – och om de skattebetalare som annars får stå för notan.