Kalasa på salta och söta våfflor

Få saker känns väl så husliga som att grädda våfflor. Harmoni, familjeliv, hemmakärlek och barndomsminnen kommer liksom på köpet när doften av nygräddat sprider sig i köket.

Man får väl tacka jungfru Maria för att hon gav oss en dag att fira med våffelkalas. På just denna Marie bebådelsedag, den 25 mars, nio månader före juldagen, fick hon reda på av ängeln Gabriel att hon väntade barn – under de mest mystiska av omständigheter. Vårfrudagen, som den också kallas, lär sedan på grund av slarvigt uttal gradvis ha förändrats till Våffeldagen.

I gamla tider var det dessutom dagen då det stora vårbruket drog igång och markerade övergången mellan vinter och vår. Enligt sed skulle samma mängd snö som låg på taken den här dagen ligga på marken på Valborg.

Själva våfflan i sig har anor ända sedan medeltiden, men då användes ytterst sällan vitt mjöl och namnet syftade snarare på själva formen. Vår tids våffelvariant uppstod först på mitten av 1800-talet (precis som med semlan). Ingredienserna ansågs som ren lyx i det gamla bondesamhället, men efter vintern hade man ofta större tillgång på både ägg och mjölk och kunde unna sig att grädda våfflor.

När man gräddar våfflor är det viktigt att järnet är smort, helst med smör för smakens skull, annars riskerar allt att fastna (om du inte har ett bra teflonjärn). Gör du frasvåfflor utan ägg blir de extra krispiga om du använder kolsyrat vatten i stället för vanligt vatten. Öppna inte för tidigt, när det slutar ånga kraftigt om våffeljärnet brukar de vara klara. Låt dem sedan gärna vila på galler i stället för på en tallrik så mjuknar de inte så fort medan du gräddar resten. Undvik helst att trava dem, visserligen ser det fint ut, men det gör också att de blir ”soggiga” fortare.

Sedan är det fritt fram att toppa de härliga hjärtformade godsakerna med dina egna favorittillbehör. Jag serverar gärna ”salta” våfflor först och söta till dessert – så slipper man välja.

Mia Gahne/TT