Maja Hagerman: "Vi behöver prata om Sverige"

På Hagalunds tvätterimuseum, ett privat initiativ i Vårby/Fittja i södra Stockholm, är Maja Hagerman i boken med på vintertvättens dag. Hon ryser med alla andra inför åsynen av slitet vid isvaken som museet har iscensatt.

– Dra ett andetag ibland och känn efter, "var är jag i den stora tiden?". Det har med rikedom i livet att göra, att ta sig tid att fantisera och reflektera över de stora sammanhangen. Det är ett slags livsenergi som vi pratar om, säger hon nu.

Men för att kunna göra det krävs också kunskap och nyfikenhet. I hennes egen Stockholmsförort Stureby känner få till att ortsnamnet är hämtat från ett stort slag mot danskarna under ett dramatiskt skede i svensk historia.

– Det är ett fattigdomsbevis, kan vi inte bjuda oss själva på den berättelsen?

Å ena sidan allmän svensk historielöshet, å andra sidan lokalhistorisk hängivenhet. Hos "Quarnstensgrufvans vänner" i Malung besöker hon den mossbelupna gamla stengruva som redan under vikingatiden levererade kvarnstenar som användes för att mala mjöl i Mälardalen. Tack vare EU-stöd har gruvvännerna förverkligat sin berättarlust i en bok och en film.

– Mitt i den här känslan av förlust och vilsenhet som kan finnas, och som många ger uttryck för i ett slags politisk frustration över att vi håller på att tappa bort oss själva, vill jag berätta om dem som tar hand om Sverige som mentalt universum. De som tar hand om de minnen som vi delar. En del är professionella men det finns också ett väldigt starkt civilsamhälle.

Som författare har Maja Hagerman skrivit böcker om medeltida kyrkor, om de arkeologiska utgrävningarna i samband med omdragningen av E4:an utanför Uppsala och inte minst om rasbiologen Herman Lundborg.

Nya "Trådarna i väven" är ett slags funderingsbok. Maja Hagerman upplever historisk svindel samtidigt som hon genom hela boken ideligen punkterar uppfattningen om att det svenska kulturarvet skulle vara en hård oföränderlig kärna fristående från omvärlden. Hos föreningen "Klosterliv i Vreta", hos Märta och Arne Karlsson i Hornstäve, Östergötland, får hon veta att den gamla klosterruinens nyfunna dopbrunn har en motsvarighet i Syrien.

– När man börjar fundera är det inte alls konstigt. Runstenarna pratar ju om vallfärd till Jerusalem och den bysantinska kristendomen var väldigt närvarande i Sverige. Det här är saker som man förr inte såg i den svenska kulturen, nu har man plötsligt fått syn på det.

– Det pågår ett ständigt upptäckande av hur rikt och komplext vårt kulturarv egentligen är.

Vad menas då med "svenskt kulturarv"? Maja Hagerman definierar det som något som man tycker är viktigt och meningsfullt ur det förflutna. Kanske traumatiskt, ibland jobbigt, men ändå betydelsebärande.

– Sedan finns det krafter som vill välja bort och sovra, som vill spegla historien så som den framställdes förr: som en entydig kärna av ursvenskhet utan djup och komplexitet. Starka politiska krafter i dag vill ha tillbaka den där gamla historien. För att förvanska, som jag ser det, för politiska syften.

Även om hon hyllar den lokalhistoriska nyfikenheten uttrycker hon genom hela boken sin upprördhet över en historielöshet som hon tycker har präglat det svenska samhället sedan 1960-talet. Varför finns det inte ett museum för svensk 1900-talshistoria? Måste Hjalmar Brantings skrivbord samla damm i ett förråd?

– Sverige i dag är i ett läge där vi behöver berättelsen om Sverige, vi behöver mota bort det här snacket om att man inte får prata om vad som är svenskt. Man får visst prata om vad Sverige har varit, och om vart är vi på väg! Det är hur man pratar om det som är det intressanta.