Vänta med euron, men inte med reformerna
Drygt 4 000 miljarder euro under 20 år – runt 40 svenska statsbudgetar. Så mycket har Italien förlorat på att byta sin lira mot euron, om man ska tro den tyska tankesmedjan Centre for European Policy. I en uppmärksammad rapport från februari i år jämfördes den ekonomiska utvecklingen i eurozonen med liknande länder utanför den. Slutsatsen var att bara två av åtta studerade länder, Tyskland och Nederländerna, tjänat på att byta valuta.
Det är förmodligen resultat som bör tolkas försiktigt. Svårigheterna är uppenbara i att jämföra övergripande indikatorer i komplexa ekonomier, över lång tid och mellan många länder. Hade exempelvis Sveriges ekonomi gått sämre om resultatet i folkomröstningen om euron 2003 blivit annorlunda? Den som vill driva tesen kan peka på kronkursens svaga utveckling. I september 2012 kostade en amerikansk dollar 6,53 kronor och en euro 8,44. Idag kostar dollarn 9,28 och euron 10,52. Svenskarna har alltså blivit märkbart fattigare, till största delen på grund av riksbankens lågräntepolitik.
Eurokritikern kan å sin sida peka på just frånvaron av en egen riksbank som ett stort problem för skuldsatta länder som Grekland, Italien och Spanien. Där man tidigare kunde devalvera sin valuta eller åtminstone öka utlåningen för att ge ekonomin fart är dessa länder idag låsta vid “genomsnittspolitiken” från Europeiska Centralbanken.
Fast detta är inte ett misstag i konstruktionen av eurosamarbetet utan en stor del av själva poängen med det. Tanken var att frånvaron av möjligheter att manipulera valutan skulle tvinga fram strukturella reformer i likhet med de Sverige genomförde på 1990-talet. En viktig slutsats i CEP-studien är också att de länder som gjort detta – exempelvis reformerat skatter, arbetsmarknad och finanspolitiska ramverk – gynnats av att ha euron. Andra, som Grekland och Italien, har låtit budgetunderskott och statsskulder skena utan att göra så mycket för att vitalisera ekonomin. När de inte längre kan devalvera eller öka upplåningen och på så sätt ge konkurrenskraften en skjuts, leder EMU-medlemskapet till problem.
Det faktum att höga statsskulder och stora budgetunderskott fortfarande är möjliga inom ramen för eurosamarbetet är dock det främsta argumentet för att Sverige även i fortsättningen bör stå utanför. Även om budgetunderskotten i eurozonen minskat på senare år – 2017 var det bara Spanien som inte klarade kravet i den så kallade stabilitetspakten – är statsskulderna i relation till BNP fortfarande stora. När en lågkonjunktur eller ekonomisk kris slår mot Europa riskerar ännu en skuldkris att sätta hård press på flera euroländer. Först på längre sikt vet vi om EMU är ett hållbart ekonomiskt projekt, eller om nackdelarna av att avhända sig nationella styrmedel överväger.
Den viktigaste lärdomen är dock att det är viktigare vilken politik som bedrivs än vilket ansikte som sitter på mynten. Den svenska BNP-tillväxten per capita har de senaste åren varit mycket låg. Vi kan gott vänta med ett eurosamarbete, men ett ekonomiskt reformpaket brådskar allt mer.
