FRA-lagen – i stormens öga

Stormen kring FRA har tillfälligt lagt sig. I riksdagshuset pustar folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag ut.

"Frågan var hetare när vi bestämde tid för det här mötet", säger han.

Och visst, i politiken svänger det fort, men inte så fort.

De 15 tilläggspunkter som allianspartierna nyligen kom överens om för att stärka skyddet för den personliga integriteten innebär, av vad som hittills har framkommit, en klar förbättring.

När FRA-lagen antogs i somras förstärktes den i sista sekund med en rad skyddsåtgärder, som verkar i efterhand. Nu har fokus legat på att reglera verksamheten i förväg.

Syftet ska preciseras. Domstolsprövning ska ske, och det även när regeringen står som beställare. Antalet beställare har minskats – vilket i och för sig Säpo och Rikskriminalpolisen beklagar, eftersom det försvårar deras brottsbekämpande verksamhet.

Dessutom ska den som felaktigt har utsatts för spaning informeras om detta i efterhand.

Med reservation för att någon precisering av i vilket syfte spaning får ske ännu inte har gjorts, är det uppenbart att den tidigare definitionen var för bred. Formuleringen "yttre hot" i kombination med tillägget att spaningen ska ske "till stöd för Sveriges säkerhets- och utrikespolitik" kan ju bestå av nästan vad som helst.



Just så beskriver också Fredrik Wallin, som är chef för analysenheten på FRA, det mycket vida begreppet under en dragning på Lovön.

Men mest slås jag av den absurda situation FRA befinner sig i. Man säger sig bedriva topphemlig verksamhet som är avgörande för Sveriges väl och ve, men just eftersom den är så hemlig kan man inte i klartext berätta om på vilket sätt signalspaningen är till nytta. De få exempel som ändå ges – som att FRA avslöjade att stormningen av tv-tornet i Vilnius 1991 var iscensatt av Moskva och inte enbart av lokala krafter – påverkade möjligen Sveriges diplomatiska tonläge gentemot Ryssland. Men om Sverige delade informationen med andra länder eller inte är hemligt. Därmed är det svårt att slå fast till vilken nytta informationen var.

Inte heller går det slå fast att kunskapen ens på marginalen påverkade det reella händelseförloppet.

Och mitt i debatten om behovet av signalspaning är det som om minskande effektivitet till följd av utökat skydd för den personliga integriteten inte har någon betydelse. Balanspunkten mellan motsatta intressen har ju med de nya åtgärderna kraftigt förskjutits.

Redan innan effekterna av de nya 15 punkterna vägs in står det klart att FRA inte lyckas hitta all relevant information. Wallin understryker att "det är som att hitta en nål i en höstack, vi går miste om mycket".

Är det då lönt att ta strid för verksamheten?



Den allvarligaste invändningen mot all signalspaning, att blotta förekomsten hotar vår grundlagsskyddade meddelarfrihet, förblir dessutom olöst.

Regleringen om att sådan information ska förstöras må vara legalt acceptabel. Men blotta risken för en uppgiftslämnare att hamna i myndigheternas nät eroderar meddelarfriheten.

Därmed riskerar legaliserad spaning i kabel att minska möjligheterna för medierna att granska och avslöja oegentligheter.



Om nu detta argument inte anses tillräckligt, kvarstår det politiska spelet.

På folkpartiets riksdagskansli är partisekreterare Ullenhag småförbannad på socialdemokraterna. "De har invändningar mot processen, inte i sakfrågan", säger han och tillägger att möjligtvis den repressive Thomas Bodström beklagar att Säpo får sina spaningsmöjligheter begränsade.

Mot denna bakgrund tror han ändå inte att s är redo att göra FRA-lagen till en valfråga. Deras förslag når inte upp till det skydd för integriteten som regeringen nu föreslår.

Möjligen har Ullenhag rätt.

Vad han inte vill ta till sig är dock att det finns andra partier som står redo att exploatera det breda motståndet mot FRA-lagen.

Det sägs att sverigedemokraterna är FRA-motståndare.



Allianspartierna gör fel om de tror att de redan nu kan avskriva FRA från valagendan 2010.

Det är alldeles för tidigt att pusta ut, Ullenhag.



Jonas Duveborn