Återupprätta rättvisemärkningen

Några dagar efter att höger- och vänsterextremister har drabbat samman i Lund, och samtidigt som helgens Salemmarsch förbereds, landade på fredagen en märklig bok från Malmö på mitt skrivbord.

I Ekot från Amalthea (ABF) resoneras i ett antal texter om fackliga rättigheter och arbetsmetoder; politiskt våld och globaliseringens utmaningar.

Vill man vara välvillig kan man sträcka sig till att frågorna både engagerar och är värda att diskuteras.

Vill man vara ärlig kan man konstatera att ett resonemang i dessa frågor utifrån just Amaltheadådet är osmakligt. Lika osmakligt som det var av den politiska ledningen i Malmö att i somras sätta upp ett officiellt minnesmärke över terrordådet i Malmö hamn.

Och även om det i bokens förord understryks att tanken inte är att försvara våld som politisk metod, så blir det resultatet. Amalthea som utgångspunkt för diskussionen om fackets roll blir med automatik en motbjudande romantisering av ett brott.

Det går att resonera om kampen för mänskliga fri- och rättigheter, fackliga rättigheter och rösträtt utan att ta avstamp i terror.

Det är till och med att föredra.



Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 skakades Malmö av en explosion. Ljudet från den hemmagjorda bomb som hade placerats på logementsfartyget Amalthea i Varvsbassängen hördes ända till Lund, rapporterades det i tidningarna.

Upprinnelsen till attentatet var ett missnöje bland hamnarbetarna med att LO hade accepterat att arbetsgivarna fått rätt att leda och fördela arbetet på arbetsplatserna, fritt anställa och avskeda arbetare, samt använda även oorganiserad arbetskraft. Hamnarbetarna i Malmö ville själva fördela arbetet, och när arbetsgivarna vägrade så gick de i strejk. Arbetsgivarna reagerade då med att – helt i enlighet med överenskommelsen med LO – anställa oorganiserad arbetskraft, från England.

Tre män – Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern – bestämde sig därför för en direktaktion. De skulle skrämma i väg engelsmännen. Med ett attentat.

En av de engelska hamnarbetarna, Wallace Close, dödades och 23 andra skadades.

Amaltheamännen var inte intresserade av att söka en kompromiss, av att inleda en dialog, de ville "förstöra det som förstörde dem", för att använda ett uttryck som den autonoma vänstern slänger sig med i dag.

Hundra år senare påstås att Amalthea visar vad som kan hända i ett samhälle där alla inte får vara med.

Det är att göra historieskrivningen en otjänst.



Omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukarsamhälle till en rik industrination började inte med Amalthea.

Bygget av det nya Sverige kan i stället tillskrivas det liberala systemskifte som började rasera privilegiesamhället redan i mitten av 1800-talet. Utan våld.

Med demokratisering, tryckfrihet, religionsfrihet, näringsfrihet och frihandel skapades förutsättningar för en välståndsexplosion.

Dåtidens liberaler fick till en början stöd av demokratiska socialister för att bekämpa kollektivism och maktmissbruk. Det individuella ansvaret stod i fokus, vilket tog sig uttryck bland annat i självhjälpsföreningar. Jämlikhet och rättvisa var målet. "Gör din plikt, kräv din rätt."



Amaltheadådets betydelse för denna utveckling var minimal – och det går heller inte att rakt av översätta situationen i det fördemokratiska Sverige 1908 till dagens utanförskapsdiskussion.

Däremot motsvarar agerandet i Malmö för hundra år sedan väl det nationalistiska tänkande som tidvis genomsyrat arbetarrörelsen.

Under senare år har vi sett det i Vaxholmskonflikten.

Det fick Persson-regeringen att inför den historiska östutvidgningen av EU 2004 vilja begränsa den fria rörligheten och tala om "social turism". Någon sådan blev det som bekant aldrig, trots att Sverige lät gränserna vara öppna.

"Social turism" är för övrigt en term som Bevara Sverige Svenskt och sverigedemokraterna har använt sedan 1980-talet.

Så möts resonemangen.

De protektionistiska kraven förenar en röd arbetarrörelse, som nästan till varje pris vill försvara "svenska" jobb, med den bruna rörelsen.



Rättvisa skapas inte med politiskt våld. Det borde vara budskapet även till ungsocialister på ABF-kurs.

Det finns lika liten anledning att glorifiera våldet som politisk metod 1908 som 2008.