Hammaren och skäran –  en fasansfull symbol. 
ARKIV: EUGENE HOSHIKO/SCANPIX 2001

Monsterideologier i särklass

Publicerad 20 november 2007 15.29 Uppdaterad 29 juni 2010 10.59

I måndags kväll blev jag utsatt för hot från vänsterextremister. Visserligen bara ett indirekt sådant. Det var när jag anlände till Timbro Syds seminarium "Kommunismens brott får inte glömmas" på Kulturkrogen i Lund, som jag fick höra att "syndikalister" framfört hot om att störa mötet. Därför fick vi identifiera oss i dörren, så att inga potentiellt farliga individer släpptes in.

Mötet avlöpte utan störningar, även om stämningen inledningsvis var något spänd. Sveriges Radios Central- och Östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson, förmodligen den svenska journalist som bott längst i kommunistiska länder, inledde med ett anförande om hur kommunismen fungerade i verkligheten.

Mao och Stalin är historiens värsta massmördare, Hitler kommer först på tredje plats, påpekade Abrahamsson, och fortsatte med att kommunistländerna i Östeuropa var stora miljöbovar, skapade misär, förtryckte sina medborgare och dessutom var starkt antisemitiska och klassade homosexualitet som ett brott.

Hur kan progressiva människor sympatisera med eller finna ursäkter för ett sådant system?



Abrahamsson finner det märkligt från sin utkikspunkt, han är för närvarande stationerad i Warszawa, att antikommunism klingar så negativt i Sverige. I Östeuropa är man fullt medveten om såväl nazismens som kommunismens brott mot mänskligheten. I Sverige och Västeuropa är vi huvudsakligen fokuserade på nazismens illgärningar.

Kan antikommunismen gå för långt, frågade Abrahamsson retoriskt, och svarade delvis med motfrågan, kan antinazism gå för långt?

Kvällens andre föreläsare, Anders Hjemdahl från den partipolitiskt oberoende föreningen Upplysning om kommunismen (UOK) som bildades 2006, arbetar just med att försöka råda bot på svenskarnas ovetskap om den ena av 1900-talets två stora europeiska totalitära läror.

Genom undersökningar, föreläsningar i skolor, utgivning av böcker, rapporter och webbsidor bekämpar UOK okunnigheten om kommunismen. En av de undersökningar som UOK gjort bland svenska skolungdomar Att tro men inte veta, visar att 95 procent kände till Auschwitz men att 90 procent inte visste vad Gulag är. Flera miljoner människor dog i de sovjetkommunistiska Gulaglägren, i ett land i vårt närområde.



Frågan om kommunismens skuld har blivit politisk i Sverige. De socialdemokratiska regeringar som styrt under större delen av efterkrigstiden har varit beroende av de mer eller mindre kommunistiska partierna vpk och vänsterpartiet. Dessutom förde Sverige länge en undfallande politik gentemot det kommunistiska Sovjetväldet.

Regimskiftet 2006 har förändrat situationen. Myndigheten Forum för levande historia, som bildades 2003 med uppgift att arbeta för tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i information om nazism och Förintelsen, har nu fått ytterligare ett uppdrag – att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

Det har varit si och så med myndighetens efterlevande av direktiven, bland annat har det sagts att det bara ska upplysas om kommunismens brott, men inte om kommunismen som politisk lära. Som om de bägge går att frikoppla från varandra.

När UOK nyligen invigde utställningen Kriget efter kriget, om litauiska frihetskämpars strid mot Sovjetväldet, på Armémuseum i Stcokholm, var Forum för levande historia inte med i arrangemanget, trots en inbjudan från UOK.

Folkpartiledaren och utbildningsministern Jan Björklund har i ett uppmärksammat utspel kallat motsättningarna mellan de bägge organisationerna för "tjafs" och förklarat att han vill få upplysning om kommunismens brott inskriven i grundskolans läroplan.



Vänsteraktivister protesterar och kräver att det även ska undervisas om kapitalismens, kolonialismens och religionsbaserade historiska övergrepp.

Andra menar att politiker inte ska lägga sig i historie- och samhällskunskapsundervisningen i detalj, utan överlåta det till lärarna.

Det ligger något i detta, men kommunism och nazism är så pass extrema människofientliga ideologier att de står i en särklass för sig. När vi har haft en stor upplysningskampanj om nazismen i slutet av 1990-talet, är det rimligt att den nu följs av något liknande om kommunismen.

Annars skulle Sverige fullfölja den skamliga tradition där vi blundar för den ena av det förra seklets två monsterideologier.



Jörgen Jörgensen

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu