Medelmåttornas suddiga synsätt

I essän Vem har skulden? konstaterade filosofen och kristendomskritikern Ingemar Hedenius att "medelmåttighet kan framträda som en viss oförmåga att tåla det entydiga". Hedenius exemplifierade med de opinionsbildare som hittade ursäkter för Sovjets angrepp på Finland och trakasserier mot diktaren Boris Pasternak. I den senaste tidens intensiva debatt om tryckfrihet och Muhammedkarikatyrer har vi sett många exempel på denna form av "medelmåttighet".

Annorlunda var det i mars 1989. I tidningar över hela världen publicerades då ett upprop som inleddes med orden:

"Den 14 februari riktade ayatolla Khomeini en uppmaning till alla muslimer att spåra upp och avrätta Salman Rushdie, författaren till The Satanic Verses, och alla som är inblandade i bokens publicering. Vi undertecknare förklarar att också vi är inblandade i publiceringen, emedan vi försvarar rätten till åsikts- och yttrandefrihet sådan den formuleras i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi är inblandade alldeles oavsett om vi sympatiserar med bokens innehåll eller ej."

Uppropet stöddes av den internationella författareliten, bland dem Samuel Beckett, Graham Greene, Joseph Brodsky, Mario Vargas Llosa och Czeslaw Milosz. Också de svenska författarna slöt upp, med undantag för några extremister som Jan Myrdal.



Också nu hotas yttrandefriheten av Iran, Syrien och andra av världens värsta diktaturstater. Extremistgrupper gör Danmarks folk och regering ansvarigt för några teckningar i en tidning. Med våld, hot och bojkotter skall obehagliga röster tystas. Ambassader sätts i brand. För detta kan det inte finnas några som helst ursäkter.

Det finns förvisso skäl att kritisera klimatet i dagens Danmark. Men de som stormar ambassader är inte upprörda över den danska invandringspolitiken. De vill hindra alla världens tidningar från att någonsin gyckla med deras religion. Denna ambition är totalitär.

Tydlighet och solidaritet är lika nödvändigt nu som 1989. Det är därför olyckligt att ansedda politiker som Bill Clinton och Jack Straw valt att kritisera karikatyrerna när de borde ha tagit strid för det öppna samhället.

I Sverige har en liknande hållning intagits av chefredaktörer för stora tidningar. Aftonbladets Anders Gerdin har angripit Jyllands-Posten i stället för att försvara pressens frihet. Enligt Gerdin är det otänkbart att publicera Muhammedkarikatyrerna eftersom de är kränkande för många människor. Med tanke på vilken hänsyn Aftonbladet brukar visa för individers integritet låter det inte helt trovärdigt.



Professor Jan Hjärpe och journalisten Cecilia Uddén har – som väntat – gått långt i sin förståelse för den religiösa extremismen. Hjärpe, som lägger skulden på Danmarks regering, tycks ha svårare att förstå hur demokratin fungerar.

Lyckligtvis har debatten också innehållit några klargörande inlägg. Författaren Dilsa Demirbag-Sten skrev häromdagen i Expressen:

"Som flyktingbarn till kurdiska föräldrar som upplevt det turkiska förtrycket är det för mig otänkbart att vika för hot när det gäller yttrandefriheten […] De odemokratiska krafter som med hot om våld och mord försöker strypa yttrandefriheten måste få ett klart och tydligt svar. Aldrig! Vi accepterar inte en avdemokratisering av det fria samhället."

Svårare än så är det inte.



David Andersson