Alla vuxna måste agera

I Kristianstadsbladet i torsdags, angående vandalisering och bråk på Thygessons bussar i Östra Göinge, gav Sven-Erik Nilsson på Göingeskolan, sin förklaring till en del av problemens orsak. Han menade att det delvis berodde på att det ständigt var nya förare som körde och att detta faktum fick ungdomarna att må dåligt och därmed missköta sig.

Var finns logiken i detta påstående? Hur kan mötet med en främmande medmänniska leda till dåligt uppförande och vandalism? Är inte det att göra det lite enkelt för sig som vuxen? Och är verkligen dagens ungdomar så osäkra i sig själva att en så enkel sak som att möta en ny människa på morgonen kan få en att skära sönder säten och uppföra sig allmänt dåligt? Om så är fallet är vi och vårt samhälle på väg käpprätt åt skogen!

Var har respekten för våra medmänniskor tagit vägen? Var har respekten för allt som finns runt omkring oss, såväl levande som döda ting, tagit vägen?

Jag vägrar tro att dagens föräldrar inte lär sina barn vad som är rätt och fel. Jag vägrar tro att föräldrar inte lär sina barn, från det de är små, att visa respekt för människor de möter.



Själv tillhör jag det sena 60-talets generation, alltså inte helt lastgammal, som började i skolan 1975. Under min uppväxt fick jag, från det jag var liten, lära mig vad som var rätt och fel. Jag fick lära mig att visa hänsyn och respekt, och fick detsamma tillbaka. När jag inte fick det, gavs jag "verktygen" att hantera det, det vill säga jag fick lära mig att verbalt stå upp för mig själv och tackla det som var negativt. Att visa mitt missnöje genom att slåss eller förstöra för någon annan fanns bara inte, det var inget alternativ. Visst var vi busiga som alla barn, visst hittade vi på hyss och drev med lärarna, men det handlade aldrig om att förstöra eller vara elak.

Jag, och mycket få av mina klasskompisar, skulle aldrig någonsin få för oss att skära i ett bussäte eller kränka en chaufför, det fanns bara inte i vår tankevärld. Det handlade inte om att vi var skrämda till lydnad eller att vi var några väluppfostrade "änglar", det handlade till syvende och sist om respekt.

Vad är det då som får våra ungdomar av i dag att uppföra sig som de gör?

Ungdomar som till synes har fått allt här i världen serverat? Som egentligen aldrig har behövt kämpa för något, utan som på många sätt glidit in i en värld som gärna vill vara ungdomlig och anpassa sig efter dem.

Ungdomar av i dag är mycket mer världsvana än jag och mina kompisar var i samma ålder. De har under hela sin uppväxt haft tillgång till internet, datorer, världsomspännande nyheter 24 timmar om dygnet, mobiltelefoner och utlandsresor från späd ålder. De har ett helt annat perspektiv på livet och världen än en annan hade när man var 14-15 år gammal. Och de allra flesta har träffat ett stort antal vuxna människor under sin uppväxt, människor med olika nationaliteter och från olika samhällsklasser. Det ser jag inte minst i mitt arbete som förskollärare; ett litet barn kan tvingas möta många olika vuxna under sin tid på förskolan, på grund av personalbrist, sjukdom, vikarier etcetera.



Hur är det då möjligt att en tonåring av i dag som växt upp i den värld jag ovan beskrivit, inte kan hantera att möta ett främmande ansikte utan att reagera med aggressivitet och destruktivitet? Var har det då gått fel? Är det föräldrarnas fel, som inte längre lär sina barn vad som är rätt eller fel?

Är det lärarnas fel, som antingen inte vågar hantera ungdomarnas aggressivitet, eller som inte bryr sig och menar att det är föräldrarnas sak att hantera?

För det kan väl inte vara busschaufförens fel, att han är ny på jobbet, och därmed får tåla att ta skiten?

Jag tror att en stor del av problemen i och omkring skolan och ungdomar i dag handlar om närhet/tillgång till oss vuxna, eller snarare bristen på detsamma. Vi som vuxna måste finnas där hos dem, vi måste ge dem tid och engagemang. Vi som vuxna måste ge barnen/ungdomarna en trygg och värdig grund att växa vidare på; det är vår förbaskade skyldighet att ge dem den!

Tro inte att samhället/omvärlden gör det åt dig. Nej, det börjar hemma vid köksbordet hos alla familjer med barn!

Får man som barn känna att man duger, är älskad och att ens tankar och känslor betyder något, då blir man en trygg människa med förmåga att visa respekt och medmänsklighet. Då spelar det ingen roll hur världen i övrigt ser ut, då har man en trygg grund att utgå ifrån när livets törnar försöker slå omkull en. Så en främmande chaufför får inte en tonåring ur balans, det köper jag bara inte. Ett sådant uppförande har helt andra grunder, tro mig.

Frågan är bara: Vad gör vi åt det?



Malin Andersson