Förbjud yrkesfiske på ål

Fiskeriverkets styrelse beslutade den 14 december att ålfiske förbjuds i svenska vatten från den 1 maj för alla som fiskar ål. Undantag görs dock för de kust- och insjöfiskare som är starkt ekonomiskt beroende av ål.

Axel Wenblad, Fiskeriverkets generaldirektör och hans stab av underordnade är verkligen ute och cyklar i sina beräkningar. Återigen visar fiskeriverket att man i första hand går yrkesfiskarna till mötes.

Hur då?

I dag fångas runt 750 ton ål om året i Sverige. Yrkesfisket står för 500 ton, fritidsfisket för resten. I oktober förra året föreslog EU-kommissionen att länderna utarbetar förvaltningsplaner för ålen.

Målet ska vara att minst 40 procent av de ålar som uppnår vuxen ålder ska kunna ta sig ut i havet och förhoppningsvis vandra iväg till fortplantningsområdet i Sargassohavet,p å andra sidan Atlanten. Verket vill därför minska ålfisket utan att det får för svåra konsekvenser för dem som försöker försörja sig på att fånga ål.

Därför har man beslutat att ålfiske bara ska vara tillåtet för de fiskare som rapporterat minst 400 kilo ål om året, de tre senaste åren. All annan ålfångst ska förbjudas.

Nu kommer den "briljanta" kullerbyttan i Fiskeriverkets resonemang.

Beslutet bygger på en märklig analys av tillståndet hos det svenska ålfisket.

Syftet är att minimera de ekonomiska konsekvenserna av förbudet.

Sätter man gränsen vid 400 kilo, plockar man bort 65 procent av de nära 800 svenska fiskare som rapporterar in ålfångster, men den sammanlagda fångsten minskar bara med 12 procent! Det räcker alltså inte till de 40 procent som EU-kommissionen föreslagit.

Hur ska Fiskeriverket lösa detta? Jo, fritidsfiskets 250 ton, kan förbjudas. Om man dessutom förbjuder, enligt det första förslaget, fångst av ålar som är mindre än 45 centimeter ska den totala minskningen bli 38 procent, enligt kalkylerna.

Nu har det slutligen beslutats att minimimåttet höjs till endast 40 cm på västkusten (i Öresund 35 cm) och 65 cm på ostkusten och i sötvatten, vilket gör att 38 procent säkert blir en utopi.



Av ovanstående 250 ton som fritidsfisket står för, menar Fiskeriverket att sportfiskarna skulle stå för 70 ton.

Sportfiske och då spöfångad ål kommer absolut inte upp i 2 ton (motsvarar fem yrkesfiskares minimifångst). Sportfiskare har till skillnad mot många andra intressegrupper sedan länge förstått att ålens situation är kritisk. Denna insikt tillsammans med det faktum att dagens sportfiskare anser att "återutsättning av fångst" är viktig. Detta har blivit ett signum för många sportfiskare med motiveringar som grundar sig på tillämpandet av god sportfiskeetik och en fin natursyn. Vilket gör att dessa 70 ton är långt överskattad av Fiskeriverket. Det saknas grund i påståendet och verket bör få en ordentlig känga för att de saknar kunskap om modernt sportfiske.

Med ovanstående förslag fredas inte ålen utan i stället fredas en annan utrotningshotad art (yrke) - yrkesfiskaren som bedriver industriellt fiske och tömmer Öresund och Östersjön på fisk!

Ålfiskeförbudet kommer samtidigt att medföra att dessa kvarvarande ålfiskare, fiskgrossister och fiskfabriker får ett monopol på ålförsäljningen.

Eftersom efterfrågan ligger kvar på samma nivå som tidigare medför det att de kvarvarande yrkesfiskarna kommer att utöka sitt fiske med fler redskap för att täcka behovet. Om de inte är beredda på detta till nästa års julbord och sommarens ålagillen kommer det att uppstå en brist på ål. En brist som leder till ökade kilopriser precis som inför kräftskivan, en svag fångstsäsong för kräftor. Snacka om att Fiskeriverket ännu en gång "brett en saftig räkmacka eller "ålmacka" till yrkesfiskarna!



När ska Fiskeriverket förstå att man inte kan stötta denna lilla grupp av relikter och i stället satsa fullt ut på framtidens genre Sportfisketurism? Våra hav och kuster kan inte längre producera de mängder fisk som krävs för att hålla fiskeflottan flytande utan bidrag och sådana här tvivelaktiga beslut. Det finns alltså 280 ålfiskare kvar i landet. Varför kan man inte se till att de hittar en annan sysselsättning? Industrier och fabriker säger ofta upp betydligt fler människor då underlaget för verksamheten brister på något sätt. Det är dags att Fiskeriverket släpper taget om dem som tömmer våra hav. Nya lagar och regler om vandringsvägar för ålen, ökade minimimått, och hårdare tag mot skarven skulle komma mycket bättre till pass. Plocka sen bort de som fångar mest ål så blir det ett betydligt bättre resultat. Betänk också att de flesta ålfiskare som fångar över 400 kilo ål om året kommer från Skåne och Blekingekusten. Där fiskar de med redskap som stänger av ålens vandringsväg längs med kusten på ett mycket effektivt sätt. Blankålar som redan kanske vandrat en lång väg genom åar och sjöar på sin väg hem mot Sargasso för att leka. Vi sportfiskare är beredda att dra vårt strå till stacken, men detta måste ske i ömsesidig förståelse där alla parter gör vad de kan. Vi kan inte acceptera att en liten grupp ska komma i besittning av en monopolställning som inte bidrar till ekologisk hållbar utveckling, medan andra grupper som värnar om miljön, såsom sportfiskare, ska åsidosättas genom några penndrag på Fiskeriverket!



Patrik Sköldblom

Martin Roth