Kvalificerad åldersnoja

Med valberedningens beslut att förorda Annie Lööf till posten som ny Centerledare har frågan om ålder och erfarenhet blivit en märkligt, hett diskuterad fråga.

Gammal är äldst.

Åldersdiskriminering.

Yta före djup.

Fördomarna är många och det är ytterst trist att det är just valet av den driftige, karismatiske och kunnige Annie Lööf som orsakat debatten. Hon har lång politisk erfarenhet och har parallellt med sitt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman i riksdagen – och mitt i striden om partiledarposten – tagit en jur kand vid Lunds universitet. Arbetskapaciteten, kommunikationsförmågan och kompetensen kan ingen rimligen ifrågasätta, även om det ofta görs när det egentligen är åsikterna som borde granskas och kommenteras.

Lika trist är att åldersdebatten väcks när det är en ung kvinna som får ett tungt uppdrag. I jämförelse med ojandet nu – ”28-åring ska vända en 40-årig nedgång” twittrade Aftonbladets tidigare politiska chefredaktör Helle Klein, och avslöjade en mindre smickrande rynkning på näsan – var det öronbedövande tyst när Gustav Fridolin, bara några månader äldre än Lööf, i somras blev en av Miljöpartiets språkrör.

Utvecklingen mot yngre politiker har pågått ett tag, och får ses som nyttig. Varför ska unga, aktiva och engagerade tvingas hålla sig i bakgrunden, se och lära under ett antal år om det i öppen kamp visar sig att de är både mer pålästa och kvalificerade än sina äldre partikamrater?

På tio år har de svenska partiledarnas snittålder sjunkit från 50 till 41,8 år, har Sydsvenskan räknat ut. I januari pensioneras åldermannen Lars Ohly (V), vid 54.

Riksdagsledamöternas medelålder är i dag 47 år, konstaterar Svenska Dagbladet.

Sverige är tillsammans med Finland ensamma om en sådan åldersstruktur i toppolitiken. I andra europeiska länder är det tvärtom inte ovanligt att personer som fyller 75 eller 80 under mandatperioden till och med kandiderar till positioner som stats- eller regeringschef. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi är 74. Konrad Adenauer, Västtysklands förbundskansler 1949–1963, avgick när han var 84.

Erfarenhet och växande visdom har sitt omistliga värde. ”För visdom krävs det ett antal år av erfarenhet”, som Europaparlamentarikern Alf Svensson (KD) framhöll i går. Tråkigt bara att han samtidigt förminskade Lööf och karaktäriserade valet av henne som resultatet av en missriktad vilja att få något nytt och fräscht. Själv var han partiledare i 32 år, och avgick vid 66 års ålder. Nu är han 72. Och i full sving.

Åldersfixeringen, vilket politiken har ärvt efter arbetslivet – och som enligt Mats Hammarstedt vid Linnéuniversitetet i Växjö slår igenom mer än diskriminering som grundar sig på kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning – är naturligtvis skadlig om ung blir detsamma som bättre. Men den är lika skadlig om yngre kvoteras in, eller om äldre i kraft av sin auktoritet och breda nätverk vinner varje utnämningsdiskussion.

Som alltid är det mångfalden vi vinner på. Unga och gamla i skön förening. Blandade intressen, blandade bakgrunder.

Viktigast för både partiledare och politiker är nyfikenhet och vilja.

Det finns ingenting som säger att de svenska riksdagspartierna 2011 har piggare och raskare partiledare än vad de hade 2001, enbart därför att de är tio år yngre nu.

Nästa partiledarbyte – i Kristdemokraterna? – skulle kunna bli en revansch för de äldre, och då inte bara därför att partiet emellanåt verkar drömma sig tillbaka till opinionsläget under Alf Svensson. En och annan kanske till och med tycker att Svensson ska återuppstå på posten som partiledare. Det skulle kunna vara ett enkelt sätt att profilera KD bättre på: inte bara tala om pensionärernas villkor utan också att låta sig ledas av en med pensionsåldern inne.

I de politiska PR-proffsens värld går det säkert hem.

Väljarna har – förhoppningsvis – inte samma åldersnoja. Ålder går inte före rätt.