Dagarna är räknade

Debatten om Kristianstadsdagarnas vara eller inte vara är intensiv.

Tacka kommunstyrelseordförande Pierre Månsson (FP) för det.

Glädjande då det stora stöd som ett evenemang av något slag har fått. Inte just i form av en stadsfestival, utan det faktum att någonting – vad som helst – görs. Av någon.

Lite oroväckande är möjligen att nånannanismen lever stark. Fler borde ta chansen och säga vad de skulle vilja göra. Bidra till utvecklingen.

Riktigt intressant blir dock debatten och engagemanget först när det sätts i relation till kommunens medverkan i Stiftelsen Regionen Kristianstad, så som Christina Borglund (KD) gjorde i en debattartikel i Kb i går.

Stiftelsen har med åren blivit förvaltare och näringsidkare mer än forum för – och pådrivare av – regional utveckling, som tanken var.

Kristianstadsdagarna har i många år varit den stora uppgiften, något kommunen inte har kunnat göra på egen hand – har det sagts – och en verksamhet som har gynnat det lokala näringslivet mer än motarbetat det. Visst, åsikterna skiftar om hur uppdrag har delats ut. Men i stort.

Med Arenabolaget, driften av mässverksamheten på Yllan och danspalatset Sommarlust har Stiftelsen däremot övergått till att konkurrera med andra aktörer.

Kommunen har genom Arenabolaget tagit på sig verksamhet som en kommun aldrig skulle tillåtas att driva på egen hand. Den faller utanför den kommunala kompetensen. Men genom stiftelseformen har kommunen de facto tagit ansvar för både konsert- och restaurangverksamhet. Och när denna har gått dåligt har den inte fått möta samma öde som andra aktörer på marknaden måste tåla: nedläggning och konkurs. Det har i stället blivit ägartillskott.

Kommunen har alltså låtit skattemedel finansiera förlustverksamhet i nöjesbranschen. Marknadsekonomin har satts ur spel.

Ja, uppgifterna i gårdagens Kb om att Arenbolaget på oklara grunder har tagit över krögaren Staffan Johanssons skulder på 600 000 i Södra Kasern är anmärkningsvärda.

Och då inte enbart för att det tycks råda oenighet om vad som muntligen har avtalats.

Denna sak är med andra ord lika illa skött som resten av Arenabolagets verksamhet.

Något förklarar detta kanske varför Johansson fick uppdraget att driva Arenarestaurangen.

Driftsformen gjorde att någon upphandling inte var nödvändig och dessvärre tyckte ansvariga uppenbarligen inte heller att det var så noga att komma överens med Johansson om hyran. Eller att få den betald. Först sedan det blivit allmänt känt att hyra inte hade betalats under flera månaders tid kom man till avtalsslut. Det är inte utan att det framstår som om det har funnits tankar kring att låta Johansson få möjlighet att göra sig skuldfri.

Men vad händer nu?

Jag har påtalat det förut, men det verkar behöva påtalas igen:

I teorin har kommunpolitikerna ingenting med Stiftelsens verksamhet att göra, men i praktiken gör Stiftelsen ingenting om inte politikerna är med på båten.

Detta är demokratiskt tveksamt. Det finns ingen koppling mellan makt och ansvarsutkrävande. Insyn saknas.

Väljarna sidsteppas alltså av en organisation som lever sitt eget liv vid sidan om folkstyret och mjölkar kommunen på pengar samtidigt som den lägger en förlamande hand över det lokala näringslivet.

Christina Borglund tycker att det är dags att avveckla Stiftelsen och börja om på nytt.

Det är bara att instämma.

Dagarna för kommunens medverkan i Stiftelsen Regionen Kristianstad borde vara räknade.

Inte Kristianstadsdagarna.