Dagsformen avslöjar både samtid och framtid

Alliansen – Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna – håller ihop laget och gnetar, men följer i allt väsentligt den strategi man har fått väljarnas förtroende för. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet slår långbollar och utmanar varandra. Sverigedemokraterna gnäller.

Det finns inget regeringsalternativ.

Fredrik Reinfeldt (M) vill vara Ansvaret personifierad. Talar helst om hur god ordning det är i de offentliga finanserna. Tror på Sverige, men är mer konservativ än reforminriktad.

Håkan Juholt (S) är långt ifrån så stolt med Sverige som hans företrädare var, trots att det till stora delar är bättre i dag än under S-regeringarna. ”Efter fem år är det borgerliga misslyckandet ristat i sten”, sa han och blundade för finans- och skuldkris. Juholt karikerar, som statsministern sa. Lite märkligt bara att Juholt var så passiv, som om han redan har abdikerat från rollen som oppositionsledare.

”Jobb, jobb, jobb”, sa Gustav Fridolin (MP) och gjorde vad han kunde för att inta en ledarroll. Utmålade regeringen som passiv. Vill satsa, satsa, satsa, men mörkar kring varifrån pengarna ska tas.

”Kunskap, kunskap, kunskap” replikerade Jan Björklund (FP). Han hade inga problem att försvara sig mot oppositionens ”tjuvnyp” om skolans förfall. ”Göran Perssons skola var en katastrof för arbetarrörelsens egna barn.”

Annie Lööf (C) vill mer. Talade om småföretagare, innovationer och utanförskap som måste minskas. Gjorde sitt bästa för att både sluta upp bakom allianskollegorna och tydliggöra Centerns särart. ”Vi har så många utmaningar framför oss – och det innebär oanade möjligheter”, sa hon.

Jimmie Åkesson (SD) gottade sig i stället i kriminalitet och elände. Massinvandring, invandring, mångkultur, lät det. Lösning? Längre straff och fler utvisningar. Idéer om jobbskapande åtgärder för att öka gemenskapen och sammanhållningen lyste med sin frånvaro.

Jonas Sjöstedt (V) begick premiär. Han försökte följa kongressens beslut och överta rollen som ledande miljöpartist. Men lyckades mindre väl. Och då inte på grund av att Fridolin fyllde ut kostymen, utan därför att Sjöstedt är klimatnationalist och följde gamla K-märkta spår. ”Oförfärad idealism”, som Göran Hägglund (KD) uttryckte det.

Just Hägglund verkade mest värma upp inför partiets extra riksting nästa helg. Men tog också chansen att understryka att uppföljning och kontroll av hur välfärdstjänsterna utförs inte alls är något som regeringen ogillar. ”Men det som avgör kvaliteten är inte vem som utför något utan hur det utförs.”

Om onsdagens partiledardebatt i riksdagen ska ses som en ögonblicksbild av visionerna för Sverige var det spel mot ett mål.

Sverige behöver en opposition.