Kommunal renhållning

Vad ska kommunen göra? Varför? Och hur?

Se där en rad frågor som fler kommunpolitiker borde fundera mer på. Oftare.

Renhållningen i Kristianstad är ett högaktuellt exempel.

Ideologiskt finns det ett par huvudspår. Socialister vill att politikerna ska bestämma så mycket som möjligt. Liberaler anser motsatsen.

Överfört till kommunernas bolagsaffärer är det mot denna bakgrund inte så konstigt om socialdemokrater och vänsterpartister vill bevara eller utöka ägandet. Borgerliga majoriteter brukar i stället vilja främja konkurrens och minimera de kommunala uppgifterna.

Däremellan bor pragmatikerna. De som lagar efter läge och gärna äger verksamhet som går med vinst och äger verksamhet som skulle gått med förlust i någon annans regi.

Pragmatismen är försvarbar så länge den verkligen handlar om sådant som kommuninvånarna måste ha, och som ingen annan lika gärna kan förse dem med.

Detta är dock inte fallet med framställning av biogas.

I veckan diskuterade kommunstyrelsens arbetsutskott den fortsatta försäljningen av det kommunala biogasbolaget. Dessvärre handlar det inte om att avyttra allt. Därmed är det omöjligt att få rätt pris. En delförsäljning, i vilken kommunen behåller kontrollen, minskar attraktionskraften.

Lägg till detta vikten av att värna kommunal verksamhet och att avstå från att konkurrera med det lokala näringslivet. Biogasbolaget ”exporterar” i dag till en rad grannkommuner. Verksamheten faller alltså redan på denna grund utanför den kommunala kompetensen, det vill säga vad kommunen ska syssla med. Det är denna paragraf som hindrar Kristianstad från att bedriva skolverksamhet i Hässleholm eller att bygga bostäder i Stockholm. Till detta ska läggas förbudet mot spekulativ företagsverksamhet.

Om nu inte den kommunala biogasförsäljningen redan har passerat gränsen för det rimliga, är frågan hur politikerna tänker sig att begränsa framtida skadeverkningar. Heléne Fritzon (S) vill göra affärer: ”Biogas är en framtidsbransch, och rätt utvecklat kan vi framöver sälja biogas även långt utanför kommunens gränser”, sa hon till Kb i går.

Hon är alltså beredd att spela med allmänna medel på en riskutsatt marknad.

Att biogas är en säker vinnarbransch kan ifrågasättas, den tekniska utvecklingen är snabb. Men redan mot bakgrund av vad kommunalt företagande innebär är ett fortsatt ägande förkastligt.

Matavfall är inte bara sopor. Det är en tillgång också. Som privatperson borde det vara fritt fram för hushållen att sälja sina sopor till vem som helst, bara de tas om hand som de ska.

Med den nya taxan från den 1 april fungerar det i stället så att alla åläggs att betala lika mycket till Renhållningen oavsett om man levererar några matrester eller inte. Även de som komposterar själva. Särskilda pappersåsar ska användas, trots att matavfallet under tre års tid har körts till Malmö för pressning. Man vill, som sagt, ha in mer matavfall.

Renhållningen har monopol på sin marknad. Trots detta kan man ifrågasätta rimligheten i att lägga tvångsavgifter på kommuninvånarna. Vilken blir nästa taxa? Ska den som inte kör tillräckligt mycket plast till återvinningsstationen få krav på sig att göra en insättning på kommunala plastbanken?

Biogasframställning i kommunal regi borde vara en vinstmaskin. Man får betalt för råvaran. Man tar betalt för produkten.

Att fler vill konkurrera på en sådan marknad är lätt att inse, men om kommunen vill vara affärsdrivande utanför kommungränsen får den också acceptera att andra bolag gör anspråk på råvaran.

Bäst vore naturligtvis om kommunen avvecklade alla sina intressen i kommersiell energiproduktion. Motsatsen blir absurd. Tosteberga utpekades en gång som lämplig plats för ett kärnkraftverk. Valet föll senare på Barsebäck.

Nej, jag tycker inte att kommunpolitikerna ska satsa på ny kärnteknik i stället för biogas, även om parallellen inte är så väsensskild som den kan verka. De ska bara hålla rent från allt som inte är kärnverksamhet.