Ofärd med Skånetrafiken

Tvisten mellan Skånetrafiken och Samres (Kb 10/8) handlar inte om språkförbistring eller bristande lokalkännedom, vilket man skulle kunna tro.

Att ringa till Senegal för att beställa färdtjänst är inte det minsta konstigt. Redan för tio år sedan konkurrerade indiska bolag med svenska om att ge bästa service över telefon. Om kunden får sin hjälp från Knislinge, Malmö eller Dakar spelar ingen roll. Samma misstag kan göras här som där. Tekniken är gränslös. Dialekter skiftar. Samhällen förändras.

En sådan diskussion är begriplig. Men tvisten handlar alltså inte om hur uppdraget utförs, utan om skyddet av den personliga integriteten. Det låter bra. Skånetrafiken säger att Samres lokalisering till Moldavien är acceptabel. Där får de gärna lagra personuppgifter, Moldavien ingår visserligen inte i EU men har skrivit under Europarådets konvention 108 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. Det har inte Senegal.

Formellt är det naturligtvis viktigt att stater förbinder sig till både ditten och datten. Tyvärr är det sällan samma sak som att man agerar i linje med detta. Enligt UD:s senaste rapport om situationen för mänskliga rättigheter i just Moldavien konstateras att landet har skrivit under de flesta konventioner och att reformarbetet fortgår. Moldavien är en del av EU:s Östliga partnerskap. Samtidigt är situationen i Transnistrien besvärlig. Förföljelse av homosexuella förekommer i hela landet. Romer diskrimineras. Människohandeln är omfattande.

Det är alltså inte samma sak att skriva under konventioner och stifta lagar som att omsätta dem i praktisk handling, om nu Skånetrafiken trodde det.

Den som vill kan ju också se på Sverige. Vi har både Personuppgiftslag, Datainspektion och Dataskyddsdirektiv. Inte ger det ett hundraprocentigt skydd inte. I våras läckte skyddade personuppgifter från Skatteverket ut. Gång på gång har polisen kritiserats för läckor till medier.

Men detta är egentligen ett stickspår.

Det finns fullt legalt stöd för svenska företag att hantera personuppgifter i länder som inte har skrivit under Europarådets konvention 108, till exempel i Australien, Indien, USA – och Senegal.

Frihandel gynnar världsekonomin. Protektionism hindrar utveckling. Medvetenheten om att skyddet för den personliga integriteten kan komma att användas som ett förtäckt handelshinder är stor. För att motverka detta har standardavtalsklausuler tagits fram. De har godkänts av EU-kommissionen. Datainspektionen skriver: ”En särskild bestämmelse i personuppgiftsförordningen tillåter uttryckligen att personuppgifter förs över till tredje land med stöd av någon av dessa uppsättningar avtalsklausuler. Något tillstånd från Datainspektionen behövs inte.”

Det är dessa Samres hänvisar till. Det är dessa Skånetrafiken hittills vägrat godkänna.

Lägg till detta att det enbart är så lång tid som samtalet tar som uppgifterna om vem, vart och om vederbörande har något tekniskt hjälpmedel, faktiskt ”finns” i Senegal.

”Alla personuppgifter lagras på datorer i Sverige”, säger Björn Falk vd för Samres. Så snart samtalet med kunden har avslutats finns de inte kvar hos operatören. Då är det dags för nästa samtal. Vill någon ondsint person i mörkaste Afrika veta om Agda Karlsson i Göinge har rullator så är det alltså till Sverige hen ska resa för att hacka.

Nog ligger det nära till hands att tro att det är annat som ligger bakom oviljan att låta Samres sköta färdtjänsten från Senegal.

”Det är inte alla tjänstemän som gillar att man kritiserar”, säger Falk.

”Och det finns en rädsla bland entreprenörer att säga ifrån. Samres har varit avvikande. Vi tycker att vi har en skyldighet att göra det.” Om brister aldrig hanteras, om upphandlingar fortsätter att gå snett, förlorar hela samhället på det.

I maj publicerade Samres en mycket kritisk rapport om Skånetrafikens upphandling. Om det verkligen är den som har fått Skånetrafiken att yra om bristande säkerhet för personuppgifter är oklart. Yrar gör man i alla fall.