Hotet från vänster

De två radar upp många ögonbrynshöjande påståenden. Som att Saltsjöbadsavtalet, en förhandling mellan arbetsmarknadens parter, är klassisk demokrati. Som att alliansens valseger 2006 innebar demokratins förfall, inte bara socialdemokratins. Som att Socialdemokraterna och LO har varit den självklara ”ideologiska antagonisten” till arbetsgivarna i näringslivet. Inte folkvalda mot folkvalda, utan sossar mot företagare.

Hatet mot kapitalismen och borgarna skiner igenom.

Vinster i välfärden är inget som ”riktiga” socialdemokrater gillar, antyder debattörerna. Den acceptans som ändå finns – bland annat hos S-ledaren Stefan Löfven – har lurats på honom av illistiga ”dubbelagenter”. Dessa är tidigare toppsossar som har svikit rörelsen genom att, som Göran Persson, bli PR-konsult eller, som Björn Rosengren, bli ”Stenbecksdirektör”. Näringslivet är ormen i paradiset. De lockande höga lönerna har fått rättänkande att tänka ”fel” och sälja sig till näringslivet som buktalare i particirkusen. Problemet är, enligt Suhonen och Antman Debels, att partiet inte längre klarar av att stå emot företagens S-lobbyister.

Detta är en förenklad och oerhört dyster bild av den svenska demokratin.

Visst kan det bli tydligare med vem som ger partibidrag och vem som, likt LO-facken, låter sin personal föra fram ett politiskt budskap. Lobbyismen kan definitivt bli mer transparent. Men det handlar om öppenhet. Väljarna ska veta vem som står för pengarna och vem som går vems ärenden. I fallen med politikerna som blir PR-konsulter eller låter sig anlitas av vinstintressen finns det inga tveksamheter här. De erbjuder sina tjänster som dörröppnare – och tar saftigt betalt för dem.

Våra folkvalda representanter är inga naiva duvungar. De vet att många pratar med dem för att påverka dem, inte för att det är så förbaskat trevligt. Rapporter dimper ner från alla håll. Debatten är fri – och frisk.

Demokratin kan knappast anses hotad av att människor tycker olika, inte ens av att S-medlemmar tvistar om hur välfärden värnas på bästa sätt.

Kännetecknande för liberalismen är den ständiga omprövningen, den som åsiktsmotståndare gärna beskriver som kluvenhet, men som i varje del är mer intellektuellt hederlig än betongsocialisters dogmatism. Det finns inte en enkel och färdig modell, tillämpbar i varje enskilt fall. Vad som fungerar bäst måste prövas och omprövas.

Demokratin tar helt enkelt ingen skada av att företagarna tillåts opinionsbilda för sin sak på samma sätt som de fackliga företrädarna.