Vill man förstå varför vi är i Afghanistan bör man begrunda utrikespolitikens
villkor. Svensk utrikespolitik utspelas på en vridscen som står stilla. På
ena halvan, vänd mot den stora publiken, framförs folklustspelet Sörgården.
På den andra visas en långt allvarligare uppsättning för en liten men
initierad publik. Den pjäsen blir aldrig en publikfavorit. Handlingen är rå,
aktörerna sjaskiga, nästan alltid cyniska och inte sällan korrumperade.
Teatercheferna, de politiska partierna, marknadsför därför bara
föreställningen om Sörgården. Recensenterna, medierna, är aldrig inbjudna
till den allvarligare föreställningen, och de källor som vet att berätta
något är opålitliga. I utrikespolitik är osanningar inte omoraliska utan
alltid försvarbara av diplomatiska skäl.
Men vi alla i publiken har ett eget ansvar. I Sverige arbetar många med ett
moraliskt engagemang för att skapa en bättre värld. Detta understöds på
tidningarnas ledarsidor och i mediernas nyhetsrapportering och påverkar
svensk utrikespolitik och partierna på ett starkt och positivt sätt.
Samtidigt leder alla moraliska imperativ till att problemen med att förändra
en komplicerad verklighet och de kompromisser vi tvingas till, sällan tål
att redovisas offentligt.
Vissa debatter blir omöjliga att föra, som till exempel frågan om vårt
engagemang i Afghanistan. Motståndarna intar en moralisk ståndpunkt,
antingen av pacifistiska skäl ("krig är alltid fel")
eller politiska ("det är fel att stödja USA:s krig").
Därför söker även de som försvarar insatsen stöd i moraliska argument. Ett
är att vår insats bidrar till att afghanska flickor får gå i skolan. Ett
annat att vi bygger ett demokratiskt afghanskt samhälle. Ett tredje att vi
skyddar västvärlden mot terrordåd. Inget av dessa är övertygande. Svenska
Afghanistankommittén driver skolor i områden där de militära insatserna
knappast påverkar läget. Av de resurser som ges den afghanska regeringen
leder nästan inga till önskade effekter. Lyxvillor till krigsherrar snarare
än skolor är resultatet.
Sanningen är att vi med vårt militära engagemang i Afghanistan betalar priset,
om än det lägsta möjliga, för att behålla ett amerikanskt engagemang i
Europa. Så länge vi inte vet hur Ryssland utvecklas är EU berett att betala
för att hålla samman Nato.
Nu stundar en stor offensiv mot Kandahar i södra Afghanistan där amerikanerna
sätter in ytterligare 30 000 soldater. Till hösten kommer man troligen att
beskriva resultatet som en avgörande framgång och därefter lämnar USA landet
i god tid före presidentvalet 2012. Efter vårt eget val i september kan nog
svenska politiker börja berätta att vår egen insats inte är av evig
karaktär. Det vore bra om de samtidigt öppet erkände Natos fortsatta roll
för vår egen säkerhet.
För övrigt anser jag att Gotland måste förvaras.