Att skriva i Lund

Tidningen Lundagård är organ för Lunds studentkår; av alla röster i världen den mest välformulerade. Den grundades 1920. Nittioårsjubiléet firades nyligen i Lund, med stor omsorg. Ett förvånansvärt antal studenter blev efter träning i Lundagård skrivkunniga men gjorde trots detta karriär som journalister.

Några exempel: Allan Fagerström – han var skicklig stilist och blev ändå kulturredaktör på Aftonbladet.; Gunnar Fredriksson blev chefredaktör först för Stockholms-Tidningen, sedan Aftonbladet; Bertil Östergren – vd för Saco, kom i konflikt med styrelsen, avsatte styrelsen, och blev sedan andreredaktör på Svenska Dagbladets ledarsida. Per T Ohlsson kom till Sydsvenskan. P M Nilsson blev chef för Expressens ledarsida. Karin Olsson kom till samma sida och har nyligen uppgraderats till kulturchef för Expressen. Själv kunde jag efter en kort tid i Lundagård komma till DN:s ledarsida. Ytterst få karriärer har gått i omvänd riktning.

Lundagård etablerade en egen stilistisk tradition: skämtet i allvarsam form. Vanligen skilde vi inte mellan skämt och allvar utan såg dem som två närliggande sätt att beskriva verkligheten.

Ett exempel: långt innan jag kom till Lundagård. 1859 publicerades Darwins huvudarbete "Arternas uppkomst". 1959 kommenterade Lundagård detta: "Hundraårsminnet av Darwins bok firades i Lund med att kårens ordförande höll en parentation över Vår Herre".

Hjalmar Gullberg var en av dem som skapade Lundagårds stil. Han studerade för Martin P:son Nilsson, professor i klassisk fornkunskap och världens kanske främste kännare av antik religion. Han hade en hund som alltid följde med och lyssnade med allvar på hans föreläsningar. Gullberg debuterade i Lundagård med en hyllningsdikt till professorns hund. Den var skriven på ett elegiskt versmått, distikon, med rubriken: "Till den klassiska hunden".

I nästa nummer kom en svarsdikt, på samma versmått, av signaturen Dobermannus classicus.

Lundagård hade en underlig spalt som hette Kårkrönikan. Den kommenterade Lunds och övriga världens händelser ytterst kryptiskt. Biskopen bråkade med Lundagård; han ansåg tidningen osedlig och intrigerade för att få redaktionen avsatt. Vi skrev därför i varje nummer en rad om biskopen. I ett nummer skrev vi: "Den i nordeuropeisk press unika förföljelse av biskopen i Lundagård avslutas härmed". I nästa nummer skrev vi: "Den i nordeuropeisk press unika förföljelse av biskopen, som avslutades i förra numret, återupptas härmed."

En titt i senaste numret av Lundagård visar att något av det gamla skrivsättet finns kvar, låt vara något utspätt. Mycket i Lundagård skrevs för stunden, då:et var förgånget, framtiden var okänd, vilket gav ett visst hopp om livet. Det vi – några – lärde oss var ett sätt att skriva: satser utan adjektiv, meningar så korta och klara att budskapet gick fram i sin brutala klarhet.

Och den lundensiska skepsisen: att inte tro på något utan rationella skäl, vilket begränsade trons aktionsradie.

Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN och publicist i filosofiska och ekonomiska ämnen.