Vilket parti är mest likt SD?

Hur bör de etablerade partierna agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen? Det är en fråga som diskuterats mycket på senare tid. En annan relevant fråga, som ställs mindre ofta, är om det främlingsfientliga partiet kommer att förändras av att sitta i riksdagen. För att besvara de spörsmålen kan det vara rimligt att fundera på om det finns några paralleller i Sveriges historia, något annat parti man kan jämföra Sverigedemokraterna med.

Mellan 1991 och 1994 satt Ny demokrati i riksdagen. Partiet jämförs ofta med Sverigedemokraterna, men det finns avgörande skillnader.

Invandringsfrågan var inte alls lika central för Ny demokrati. I valrörelsen 1991 gick partiet i stället till val på kraftigt sänkta skatter, liberalare alkoholpolitik, liksom udda detaljfrågor som avskaffandet av lapplisor.

En tid efter att Ny demokrati hamnat i riksdagen började partiet försöka exploatera invandrarfientliga stämningar. Det gav dock knappast någon utdelning i opinionsmätningarna, snarare tvärtom. Mot slutet av riksdagsperioden gick nydemokraten Vivianne Franzén till angrepp mot muslimer som var ännu grövre än de Jimmie Åkesson har gjort på senare tid. Men då var Ny demokrati redan passé.

Ny demokrati hade, i motsats till Sverigedemokraterna, inte någon mörk historia. Partiet hade ingen historia alls, vilket var en avgörande svaghet. Det kom in så snabbt i riksdagen att det inte hade tid att granska sina riksdagskandidater. Partiet hade inte heller några fungerande lokala organisationer. Man hade från början endast tänkt ställa upp i riksdagsvalet.

Till slut slets Ny demokrati sönder av inre motsättningar. När Ian Wachtmeister tröttnade och slutade som partiledare utbröt fullständigt kaos. Partiet var chanslöst i valet 1994.

Sverigedemokraterna har en stabilare organisation. Detta är dock inte någon garanti för att slippa stridigheter. Extrema partier brukar ha svårt att hålla ihop. Det visar splittringen mellan Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, liksom de många bråken och avhoppen inom Vänsterpartiet. Och förmodligen är det Vänsterpartiet som det är mest naturligt att jämföra Sverigedemokraterna med. Båda partierna har ett mörkt förflutet, men har putsat på fasaden. Lars Ohly kallar sig inte längre kommunist, men det innebär inte att han har slutat att vara det.

Den stora skillnaden mellan de två partierna är att det etablerade samhällets tolerans är mycket större gentemot Vänsterpartiet. De flesta opinionsbildare verkar vara mycket mer oroade över att Sverigedemokrater kan komma in i riksdagen än att kommunister kan få ministerposter. Jag har svårt att förstå varför.



David Andersson är författare och redaktör på tidskriften Axess.