Partiledare på försök, fortfarande

Två tydliga alternativ. Så låter det inför valet i september i den rikspolitiska debatten. Men hur tydliga är alternativen egentligen?

Och då menar jag inte den närmast eviga frågan om vilket parti som ska byta sida om det visar sig att Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition efter valet.

Inte heller handlar det om att Maria Wetterstrand, Miljöpartiets kvinnliga språkrör, har seglat upp som de rödgröna vänsterpartiernas statsministerkandidat, att ställas mot allianspartiernas Fredrik Reinfeldt (M).

Fast i grunden är det nog det senare som har fått upp frågan om Mona Sahlins framtid på bordet. Förtroendet för henne sjunker, både internt och bland allmänheten i stort.



Enligt uppgifter i Metro på fredagen skakas S nu nämligen av att flera ledande partimedlemmar i tysthet och bakom ryggen på Sahlin ska ha tagit fram en strategi för att "rädda" partiet. Förhoppningen är att avgående EU-kommissionären Margot Wallström (S) ska förmås att ställa upp som partiets statsministerkandidat, samtidigt som Sahlin kvarstår som partiledare. S skulle alltså få delat ledarskap. Och därigenom – hokuspokus – göras trovärdigt igen.

Sannolikheten för att Wallström skulle ställa upp får nog sägas vara liten. Särskilt efter att planerna har kommit ut. Ändå är avslöjandet intressant. Skåneupproret mot Sahlin har tydligen fortfarande inte lagt sig. Vilket ansvar har ordföranden i det skånska partidistriktet, oppositionsrådet i Kristianstad Heléne Fritzon, för det?

Fritzon var den ende av elva i valberedningen som tydligt tog ställning mot Sahlin, eftersom hon hade svårt att bortse från Sahlins tidigare affärer. De handlade ju om så mycket mer än bara några Toblerone.

Men när Sahlin så småningom kvarstod som enda partiledaralternativ och 2007 gjorde sin skånska resa för att övertyga de motsträviga var Fritzon talande otydlig. Att Claes Bloch, dåvarande ordförande för det skånska LO-distriktet, fick stå för den offentliga linjen tolkades mer som intrigerande och maktspel än som att Sahlin plötsligt hade fått Fritzons odelade stöd.

När Bloch nu kommenterar uppgifterna om de hemliga planerna på att peta Sahlin är det med illa dold förtjusning.

Metro hävdar också att flera i partiledningen har känt till planen, som initierats av en stark grupp Sahlinkritiker, ett regelrätt upprorsförsök med andra ord, en myteriplan.



Att det slipas knivar inom Socialdemokratin under ett valår tyder på viss panik. "Rena dårskapen", kommenterar den S-märkte statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Och egentligen är det obegripligt. Är det så illa i partiet?

Kanske oroas många mer än vad som sägs utåt av att det saknas djup och besked om den gemensamma rödgröna politiken, plågas av insikten om att efterhand som beskeden kommer så lär opinionsstödet minska.

Kanske inser några att det inte fungerar att skrika i falsett att regeringen är omänsklig som har tidsgränser i sjukförsäkringen, om man inte själv presenterar ett "humanare" motförslag. Nämnas kan att den svenska sjukförsäkringen i ett internationellt perspektiv är unik i sin längd, men däremot inte unik genom att innehålla en tidsgräns.



När AMF-skandalen rullade som värst förra våren gjorde Sahlin sig till ovän med LO när hon dristade sig till att antyda att det vore rimligt om Wanja Lundby-Wedin avgick.

Fack och Parti gick i clinch.

Samtidigt var krismedvetandet stort. S hade tappat sitt försprång i opinionen. Lösningen blev att Partiet inte ska uttala sig om ledningen i Facket och att Facket inte ska ha åsikter om Partiledningen. Borgfred, skulle man kunna säga.

Nu är det som om det återupprättade försprånget i opinionen har gett kritikerna ny energi. Facklig-politisk samverkan har uppstått i en tabubelagd fråga. Av ett skäl.

Detta säger mer om vad som väntar än vad som är.

Sahlin är inte på långt när en lika självklar partiledare som alla hennes företrädare har varit.