Börja i rätt ände

Folkpartiet gör en framryckning i försvarspolitiken inför den stundande rikskonferensen i Sälen i Folk och försvars regi. Sverige kommer att behöva rusta upp sitt försvar, konstaterade Jan Björklund på torsdagen, flankerad av partiets utrikes- och försvarspolitiska talespersoner.

Även i fjol använde Björklund det här tillfället på året för att flytta fram partiets försvarspolitiska positioner. Rikskonferensen är ju ett av få tillfällen då militärrelaterade frågor hamnar i centrum för den politiska debatten.

Den gången blev utdelningen skral: inrättande av en "mobiliseringsreserv" och förrådsställning av 14 stridsvagnar på det i övrigt avmilitariserade Gotland. Men partiet fick uppskattning för att ha gjort en markering om att försvarets nedtrappning nått smärtgräsen.



Nu vill Folkpartiet gå vidare med en rejäl försvarspolitisk återställare. Den nationella försvarsförmågan ska stärkas – jämte fortsatt satsning på internationella uppgifter – och Gotland återfå en brigad.

I punkt efter punkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet räknar folkpartisterna upp vilka satsningar som bör genomföras – på vattnet, i luften och på land. Visbykorvetterna ska bestyckas och förbandssättas, Jas-planen ska inte bli färre, armén ska organiseras i fem välutrustade brigader i stället för i mindre bataljoner, försvarets byråkratiska ledningsstruktur ska förändras.

Men på en punkt svävar Björklund och kompani på målet. De menar att de här kraftigt ökade ambitionerna "kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar" och att de i så fall är beredda att skjuta till resurser. Men det är inte tu tal om att det handlar om utgifter i en omfattning som det i dag inte finns något samförstånd om. Låt vara att Försvarsmakten under det gångna året fick ordning på ekonomin och kommer att redovisa ett plus som delvis kan överföras till årets verksamhet, men det är något annat än att varaktigt höja garden. Hur liberalerna vill få utrymme för den satsning partiet vill ha säger de inte ett knyst om.



Desto mer säger de om det säkerhetspolitiska läget. Den bekymrande politiska utvecklingen i Ryssland är en riskfaktor i Östersjöområdet som skärps i och med den kontroversiella gasledningen. Därtill bidrar den hårdnande kampen om utvinningsbara energiresurser i Norra ishavet till säkerhetspolitiska spänningar. Den är den krassa verkligheten som får Folkpartiet att se ett behov av att stärka möjligheterna att försvara svenska intressen från svenskt territorium.

Det är den här säkerhetspolitiska dimensionen av utspelet som förtjänar en grundlig genomlysning. Alltför ofta hakar den politiska debatten upp sig på vapenslag eller regionalpolitiska aspekter när militära frågor förs på tal. Men för att kunna ta ställning till material-, personal- och lokaliseringsbehov måste man först veta vad de ska fylla för behov. Helt visst kräver dagens komplexa hotbild en del ytterligare analysarbete inför nästa försvarsbeslut.