Rödgröna mot blågröna

Miljöpartisterna är de rödgrönas hopp. De kan mycket väl bli den avgörande skillnaden i valet i september.

Vid en sammanvägning av den senaste tidens opinionsmätningar, som Novus Opinion gjort, får MP 10 procent av väljarsympatierna. Det är fem procentenheter mer än i valet 2006, vilket tillsammans med att Kristdemokraterna har backat två procentenheter och Centern tre i stort är den förändring som nu ger de rödgröna ett försprång före allianspartierna i opinionen. Övriga partier ligger nära sina valresultat.



Många förklarar MP:s ökade dragningskraft hos väljarna med språkröret Maria Wetterstrands utstrålning och hennes lyckade förändring av partiet från EU-fientligt till EU-accepterande.

Så kan det säkert vara. Personer betyder mycket i politiken. Samtidigt är det en allmän sanning att i Sverige betyder politiken mer än personen. Det är också förklaringen till att flöten och sänken i politiken, som förtroendet för Fredrik Reinfeldt (M) respektive misstron mot Mona Sahlin (S), inte får det genomslag för deras partier som det skulle kunna få.

Följden blir att så länge väljarna inte vet vad Miljöpartiet går till val på så förblir de attraktiva.

Därför finns det all anledning för alliansen både att granska MP:s program och att bedöma deras utsikter till framgång tillsammans med S och V.

Miljöpartiet säger sig vara ett individualistiskt frihetsparti. Det är sannolikt också orsaken till varför man har gjort uppror mot kollektiva lösningar på vänsterkanten; förklaringen till vurmandet för entreprenörskap, friskolor och personlig integritet.

Att MP ändå går till val tillsammans med S och V beror främst på synen på ekonomi. De gröna vill avskaffa ränta. De är emot tillväxt och sätter miljön före människan. Vill använda politiken för att lägga livet till rätta oftare än man vill överlåta åt individerna att fatta egna beslut grundade på upplysta val.

Detta ger märkliga resultat, som viljan att höja bensinskatten med ett par kronor.

Det är inte heller länge sedan partiet accepterade marknadsekonomin och man är fortfarande negativt till storföretag. Idealet är det småskaliga och nära, trots att detta inte alltid är det bästa för miljön. Fler vindkraftverk, oavsett effekt.

Kopplingen mellan välfärd och arbetslinje, som ju är den stora striden mellan regeringsalternativen, är inte heller självklar för MP. Man verkar alls inte se den. Arbeta ska man göra så lite som möjligt och det finns fortfarande en vilja att genomföra sådant som arbetstidsförkortning med bibehållen lön, friår och medborgarlön.



Centern har länge gjort anspråk på att vara allianspartiernas främsta miljöparti. Om Maud Olofsson vill stärka den profilen gör hon sannolikt en god insats för alliansens chanser till omval. Det finns gott om borgerliga väljare med stort miljöengagemang.

De gröna – i bägge regeringsalternativen – har med andra ord alla förutsättningar att dra röster från motståndarsidan. För Centerns del borde det dessutom vara självklart att leda granskningen av MP:s politik i stort. Och att kommunicera den med väljarna.