Manlig genikult

I den så kallade kulturdebatten går det ofta hårt till. Nu senast är det Åsa Beckman på Dagens Nyheter som berättat en chockerande händelse ur verkliga livet. En kritiserad författare hävde ur sig kränkande och sexistiska tillmälen mot henne när han var inbjuden till kulturredaktionen. Ingen ingrep till hennes försvar.

Varför berättar Åsa Beckman detta? Jo, det är ett symptom på kulten av genier. För ett geni finns det alltid ursäkter, ett geni får bete sig hur som helst. Men detta gäller, väl att märka, endast manliga genier. Fördomen är att det inte finns några kvinnliga genier. Och finns de så har de inga moraliska frikort.

Hon har rätt helt enkelt. Hon påpekar också att det är endast män, som använder sig av nedvärderande, sexistiska tillmälen när de är rasande. Det speglar väl patriarkaliska traditioner. Endast för den som befinner sig i överläge lönar det sig att vara föraktfull.

Men man kan vidga diskussionen. Det är feminismens ovanskliga förtjänst att den lyft fram den maktaspekt som finns i nästan all kommunikation. Härskartekniker används inte bara av män mot kvinnor utan överallt. Hur mycket härskartekniker ligger inte i myndigheters och domstolars skenobjektiva sätt att uttrycka sig? Hur mycket maktpsykologi förekommer inte när man vill få förmånliga affärsuppgörelser?

Och mera relevant i det här fallet. Kritiker har en väldig makt över dem de kritiserar. Alla tänkande kritiker vet att det är så. Och det skapar kanske en känsla av skuld hos dem. Det kan vara anledningen till att ingen ingrep till Åsa Beckmans försvar. Man såg en kränkt människa tappa kontrollen och göra bort sig.

Vad kan man göra åt detta? Visst behövs konst- och litteraturkritik. Och inte är det väl någon bra lösning att låta konstnärer och författare gå i svaromål? Vem vill ha en massa kränkta kommentarer i egen sak. Detta konstaterande brukar få de makthavande att slå sig till ro.

Jag tycker att det borde ingå i en kritikers uppgift att bevaka andra kritiker. Vem kan bättre bedöma om ett verk blivit misshandlat av en inkompetent och maktfullkomlig kritiker än den som själv läst, tänkt och recenserat. Som det nu är anses det snarare som ett brott mot kollegialiteten. Någon civilkuragelag vill jag inte införa, varken för kritiker eller i det verkliga livet. Jag vill först ha bort allt som hindrar en människa från att visa civilkurage. Lagarna borde snarare uppmuntra än hindra ett sådant beteende. På samma sätt borde kulturredaktionerna befrämja i stället för hindra kritik av kollegor.











Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.