När vi alla är lika

Antag att alla människor vill vara helt jämlika – ha samma villkor, leva på samma sätt. Då kommer de i längden, i ett fritt samhälle, att bete sig så: studera och arbeta lika mycket (eller lika litet), bo på samma sätt. Politiker som vill ha ett jämlikt samhälle kommer att få detta, automatiskt, utan att behöva bråka med medborgarna.

Antag i stället att många inte vill vara jämlika, i den enkla meningen att de har eller får olika preferenser vad gäller arbete, studier, sparande, bostad, livsstil. Det är då, först då, som jämlikheten kräver jämlikhetspolitik – det vill säga en kombination av skatter och regleringar som tvingar alla att leva på samma sätt, oberoende av om de vill eller ej.

Från slutet av 1960-talet blev jämlikheten ny svensk statsreligion. Det resulterade i en våldsam höjning av skatter och inkomstrelaterade bidrag. Vid mitten av 1970-talet hade nästan alla en marginaleffekt på bortåt 80 procent – det vill säga om inkomsten ökade försvann 80 procent i skatt eller bortfall av bidrag.

Debatten missade en viktig distinktion mellan start och mål: Ska alla ha samma villkor från början, eller samma slutresultat, det vill säga samma inkomst, sparande och bostad efter arbetslivet?

Det jämlika samhället är det bästa, i alla avseenden. Det påstår två engelska epidemiologer, Kate Picket och Richard Wilkinson, i boken The Spirit Level, nyligen utkommen i svensk översättning, Jämlikhetsanden (Karneval förlag). Den har fått entusiastiska recensioner av vänsterskribenter som återger bokens teser, försiktigtvis utan att ställa någon kritisk fråga, till sig själva.

Epidemiologerna gör med hjälp av sin sakkunskap en analys av ekonomisk tillväxt och inkomstbildning. Resultaten är underliga. De försöker visa att samhällen med jämn inkomstfördelning har lägre kriminalitet, bättre hälsa, längre livslängd, mer lycka etcetera, än mindre jämlika samhällen.

Detta verkar övertygande för den som noga undviker att reflektera över diagrammen.

Författarna har funnit en rad korrelationer mellan inkomst, hälsa, brott, etcetera. En korrelation kan visa att många som bor i radhus är goda matematiker. Men härav följer inte att orsaken till att människor blir goda matematiker är att de bor i radhus, eller att matematikkunskaper är orsak till radhusboende.

Statistisk korrelation kan inte utan vidare översättas till kausalsamband. Men just detta fel är den logiska grunden för det mesta i boken.

Inkomstskillnader är inte allvarliga om ett samhälle är öppet för rörlighet och karriärer i inkomst, utbildning, bostad, så att alla småningom kan få det bättre.

En total jämlikhet innebär att ingen av egen förmåga kan påverka sin ekonomi. Utbildning, arbete och sparsamhet lönar sig aldrig. Alla incitament till privata investeringar är borta. I vilken mening ger detta ett bättre samhälle?



Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.