Rut har fört S bort från könskampen

På sina håll uppmärksammas årets firande av Internationella kvinnodagen lite extra. Valåret 2010 finns det de som tycker att det finns anledning att försöka lägga vantarna på något de flesta uppfattar som positivt. Det har de ingenting för.

Internationella kvinnodagen instiftades förvisso på den Andra internationalen i Köpenhamn 1910 för att stödja kvinnorörelsen och kampen för kvinnlig rösträtt. Men redan året före fanns en kvinnodag i USA. Och först 1945 gav FN den 8 mars dess nuvarande status.

Kampen för kvinnors rättigheter är äldre än 100 år, och har alltid varit tvärpolitisk. Ordet feminist var till en början ett skällsord, men blev någorlunda accepterat när det övertogs av den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Många av feminismens tidiga förgrundsgestalter var liberaler eller arbetade i en liberal idétradition.



Den första feministen var Mary Wollstonecraft. Hon krävde redan på 1700-talet att kvinnor skulle få lika rätt till utbildning, civilrättslig jämställdhet, ekonomiskt oberoende och representation i de politiska organen.

Det gav ingen omedelbar framgång.

I den amerikanska självständighetsförklaringen 1776, precis som i den franska rättighetsförklaringen 1789, var svarta och kvinnor undantagna. Det var frihet, jämlikhet och broderskap mellan vita män som gällde.

Den organiserade kvinnorättsrörelsen anses i stället ha tagit sin början i USA 1848. Kampen mot slaveriet blev en sorts ställföreträdande feministisk kamp, skriver Svante Nycander i Liberalismens idéhistoria (SNS Förlag).

Slaveriet var dock lättare att besegra än kvinnoförtrycket, delvis eftersom kyrkan var patriarkal och predikade kvinnans underordning.

1800-talet var en mörk period för de radikala kvinnorättskämparna i Europa. Kvinnoföreningar förbjöds, lärarinneseminarium stängdes och feminister fängslades.

Men de rättvisetörstande rättighetsivrarna gav inte upp. John Stuart Mill, den moderna liberalismens fader, kallade i skriften The Subjection of Women (1869) familjen som den då såg ut för en institution som innebar "legalt slaveri".

Redan åren dessförinnan hade Adolf Hedin och Nyliberala sällskapet, sedermera ett svenskt riksdagsparti, krävt allmän och lika rösträtt för alla, precis som lika rätt för kvinnor och män – i alla avseenden.

Det dröjde till 1919 innan Sverige tog sitt första beslut om kvinnlig rösträtt, sist av länderna i Norden. Tongivande i den debatten var liberalen Selma Lagerlöf.



Detta om historien, det förflutna som vi bär med oss när vi möter framtiden och tar ställning till vår tids orättvisor och missförhållanden.

Sverige är i dag ett av världens mest jämställda länder. Alla formella hinder för att män och kvinnor ska behandlas lika har undanröjts. Men det innebär inte att kvinnofrågan kan stoppas undan och glömmas. Den svenska arbetsmarknaden är mer könssegregerad än många andra länders.

Att kvinnor fortfarande är underrepresenterade på toppjobben i näringslivet och i bolagsstyrelserna är i och för sig en marginell företeelse, men också ett utslag av en diskriminerande struktur. Och därmed också politiskt tacksam för vänsterfeminister att attackera.

Det blir svårt för liberaler att enbart nöja sig med att påpeka att ansvaret är individuellt när möjligheten att agera är så liten. Frågan komplicerar.



Det finns enklare jämställdhetsfrågor. Det i dagarna hett debatterade rut-avdraget är en sådan.

De rödgröna vill med bevarat rot-avdrag fortsätta att främja sysselsättningen i en sektor där män arbetar, men definitivt och omedelbart avskaffa rut-avdraget, som skapar jobb i en kvinnligt dominerad bransch.

Rut – men inte rot – symboliserar klassamhällets återkomst, för de rödgröna. Detta följer ett känt mönster. Även om kvinnorörelsen har legat Socialdemokraterna nära i 100 år har klasskampen alltid fått gå före kvinnokampen.

Många trodde nog att den tiden var över sedan Göran Persson blev feminist. Men med Mona Sahlins samarbete med Vänsterpartiet är det tydligen åter klass före kön som gäller.