Efter nio år och fem omröstningar

Linte drygt tre månader gammalt hann Lissabonfördraget bli innan röster nu höjs för att det ska reformeras.

Finanskrisens effekter på euroländernas ekonomi, eller snarare flera länders sätt att missköta sin ekonomi och låta budgetunderskotten skena, har fått Tysklands förbundskansler Angela Merkel att vilja inrätta en valutafond, vilket dock kräver en förändring av EU:s grundläggande fördrag.

Men varför? Kan dagens situation verkligen ha varit så fullständigt omöjlig att förutsäga?



Vi minns vändorna. Och våndorna.

Efter maratonförhandlingarna i Nice 2001 antogs ett tilläggsprotokoll om att EU måste reformeras för att kunna styras efter den förestående östutvidgningen.

Ett ambitiöst europeiskt konvent under ledning av den tidigare franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing kallades samman. Det debatterades och antogs skrivningar för glatta livet. 2003 låg ett utkast klart.

2004, efter ett antal justeringar, undertecknade stats- och regeringscheferna den nya konstitutionen för Europa. Högtidligen. De var alla så väldigt överens om att detta var det bästa för unionens utveckling. Med hymn och allt.

2005 röstade Nederländerna och Frankrike nej. Kaos i EU. Någon Plan B sades inte finnas. I stället blev det en tid för "reflexioner". Plan D, som i demokrati, dialog och debatt.

2007 väcktes frågan till liv på nytt. Några kosmetiska förändringar och konstitutionen blev till Lissabonfördraget. Stats- och regeringscheferna undertecknade på nytt. Högtidligen. Men denna gång fick det gå utan musik.

För säkerhets skull valde 26 av de 27 medlemsländerna att inte tillfråga sina medborgare. Men Irland är enligt sin konstitution tvunget. Och 2008 röstade irländarna nej, för andra gången.

Lösningen blev att stats- och regeringscheferna 2009 enades om en rad garantier för Irland. Som att fördraget inte ska påverka irländsk lagstiftning ifråga om abort, familjepolitik, skatter och neutralitet.

I oktober förra året fick irländarna frågan för tredje gången. Och röstade ja.

Glädjen i Bryssel visste inga gränser. Den 1 december gick EU in i en ny era.



Och sedan detta.

Kan en situation med finanskris och därpå följande budgetkris verkligen ha varit så fullständigt omöjlig att förutsäga?

Grundlagar, som Lissabonfördraget, är tänkta att vara något att luta sig emot. En trygghet. Något bestående. De ska inte ändras lättvindigt, och inte för ofta. Innan de antas måste de därför debatteras och belysas från alla möjliga och omöjliga håll.

Om grundlagar är svåra att ändra görs lagstiftningsarbetet förhoppningsvis grundligare. Är tanken. Om det krävs folkomröstningar vid varje grundlagsändring finns också ett inbyggd motstånd som gör grunden för våra demokratier mer hållbara. Om man nu inte ständigt tricksar sig förbi medborgarnas åsikter.



Idéerna om att nu förändra EU:s grundlag är säkerligen både motiverade och nödvändiga. För att inte säga marginella, med tanke på hur omfattande fördraget är.

Men något trött blir man över att det europeiska lagstiftningsarbetet har visat sig vara så kortsiktigt, så grunt.