Vilks omdiskuterade teckning. 
ARKIV: Björn Lindgren / SCANPIX 2007

Runt i rondellen, igen

Publicerad 11 mars 2010 10.40 Uppdaterad 22 juni 2010 4.13

Uppgifterna om de planerade attentaten mot konstnären Lars Vilks har på nytt blivit en fråga om hur medierna ska hantera bilden på profeten Muhammed som rondellhund.

Är den ett omistligt verk som måste offentliggöras för att försvara yttrandefriheten? Eller är teckningen från 2007 en omotiverad provokation som i onödan riskerar att väcka religiösa fundamentalisters vrede?

Motivet för att inte publicera är hedervärt. Trots att utrymmet för vad som kan publiceras är stort finns det ingen anledning att publicera allt. Dagligen tas beslut om vad som är lämpligt. Och Vilks bild är verkligen inte något konstnärligt mästerverk. Det är tvärtom en riktigt smaklös teckning, ägnad att uppröra; för Vilks är andra varvet i rondellhundsdebatten en yrkesmässig framgång.

Men när frågan om yttrandefrihetens gränser utmanas genom hot om våld blir valet att publicera tämligen enkelt. Då blir det en manifestation för demokratin. Ingen får skrämmas till tystnad.



Detta konstaterat trots insikt om att Muhammedkrisen med gripandet av sju mordkonspiratörer på Irland och en i USA har gått in i en ny fas.

Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005 ledde till oroligheter på många håll i den muslimska världen. Följden blev utbredd självcensur. Några försökte mildra och "lägga till rätta". Det mest upprörande exemplet i Sverige är att den tidigare utrikesministern Laila Freivalds (S) försökte släcka en hemsida som publicerade de danska karikatyrerna av Muhammed.

Dessvärre är det svårt att se någon omedelbar och enkel politisk lösning. Extremisterna utnyttjar situationen och kommer att fortsätta att göra det. De har i den västerländska yttrandefrihetstraditionen funnit ett svårslagbart medel för att öka klyftorna i världen. De är inte intresserade av debatten, bara av hur stärkta motsättningar kan öka deras inflytande och makt.

Ändå finns det skäl att söka en lösning. Nyckeln till ökad förståelse är inte enbart ökade polisiära insatser utan också en intensifierad dialog. Våldsmännen är självklart inte representativa för det muslimska kollektivet i stort, inte heller mottagliga för argument. Men ändå. Den som tror på yttrandefriheten tror också på debatten. Alla kan inte tycka lika, men en förutsättning är att man kan respektera andras åsikter.



Ingen ska få tillåtas styra samhället och det offentliga samtalet med våld eller hot om våld. Det gäller islamister, lika mycket som den organiserade brottsligheten.

Samhället måste kunna, har en skyldighet att, bekämpa alla former av kriminalitet.

Friheten är ingenting värd om rädslan tillåts styra.

Rondellhundsdebatten må vara en repris, men det är en viktig repris – väl värd att veva, varv efter varv.

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu