Öppna Stasi-arkiven

Sverige har en lång tradition av demokrati och öppenhet. I EU och andra internationella sammanhang talar svenska politiker gärna om nyttan av den svenska offentlighetsprincipen och vikten av att vädra ut historiska oförrätter. Men på hemmaplan är det inte alltid lika enkelt att se nyttan med transparens.



I slutet av februari blev det känt att professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola ansökt om att ta del av de så kallade Rosenholzakterna i Säpos arkiv, som en del av ett forskningsprojekt om Sveriges kontakter med det forna Östtyskland. I arkivet ingår omkring femtio personakter över svenskar som den östtyska säkerhetspolisen Stasi hade någon form av kontakt med.

Säpo sade nej – ett nej som sedan bekräftades av kammarrätten. Så nu står Almgrens hopp till regeringsrätten – eller till regeringen, som skulle kunna göra ett undantag i regelverket för att tillåta mer öppenhet.

Men chansen att det blir så verkar liten. På onsdagen meddelade justitieminister Beatrice Ask (M) att även hon är negativ till att arkiven öppnas.

Anledningen är, enligt Ask, att sekretessen ska skydda både den enskilde och Säpos verksamhet. Andra ska inte få reda på om någon varit misstänkt för brott – och i sekretessen ingår också att enskilda inte får kännedom om han eller hon utretts av Säpo.

Asks argument liknar dem som tidigare lagts fram av Säkerhetspolisens informationschef Åsa Hedin. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/2) skrev hon att endast ett fåtal svenskar arbetat som östtyska agenter, och att deras brott sedan dess har preskriberats. I de flesta fall var brottsmisstankarna grundlösa: lärare kunde till exempel hamna i registret för att de vände sig till DDR:s ambassad och bad om information om Östtyskland. Dessutom rörde en av akterna en person som arbetade som dubbelagent – något som Säpo givetvis vill dölja.

Men vare sig Asks eller Säpos argument håller. Det finns inget som hindrar Säpo från att hemligstämpla dubbelagentens akt.

Att öppna arkiven handlar inte främst om att peka ut enskilda personer, utan om att genomlysa ett mörkt kapitel i vår moderna historia. Dessutom kan det vara en fördel för alla dem som ingår i arkiven att få reda på vad som står där – medan de fortfarande lever och har en chans att försvara sig.



En mittenposition i debatten har intagits av den före detta justitieministern Thomas Bodström (S), som krävt att en kommission ska få avgöra om både Stasi och KGB-arkiven ska öppnas.

Det kan tyckas lite märkligt att Bodström nu engagerar sig i frågan – som justitieminister hade han gott om chanser att agera. Men förslaget vore trots allt ett steg på rätt väg.

Ännu bättre vore det förstås om arkivet öppnades, åtminstone så att seriösa forskare och journalister kunde få tillgång till uppgifterna. Så länge arkivet hålls hemligt är det svårt att göra upp med historien.