Släng snuttefiltarna

Politik handlar om prioriteringar. Hade det funnits ett ymnighetshorn att ösa ur hade det inte funnits några politisk-ekonomiska motsättningar. Då hade alla kunnat få allt, direkt.

I stället vet vi att det är en illusion när populistiska politiker lovar extra allt till alla, utan att precisera hur löftena ska finansieras – något som de rödgröna till stor del brottas med sedan Vänsterpartiet blev samarbetets ledande aktör.

Men att uppmana politiker att våga prioritera borde inte vara särskilt provocerande. Ändå verkar det vara det.



När E 22 AB i går presenterade rapporten Stråk i stället för snuttar om hur vi kan få mer väg för pengarna, var det egentligen självklarheter. Om vi väljer att bygga mer väg vid varje tillfälle i stället för att sprida ut infrastrukturinvesteringarna över tiden och längden blir det pengar över, som kan användas till annat. Med stordrift räcker pengarna helt enkelt till mer.

Grundkurs 1A i offentlig ekonomi, kan man tycka.

Men, som bekant, så fungerar det inte. E 22 byggs exempelvis ut i sex snuttar genom Skåne i stället för i två sammanhängande stråk, till en kostnad av en halv miljard kronor mer.

En viktig förklaring till snuttifieringen är hur väg- och rälsbyggen finansieras, med årsanslag och begränsad politisk vilja. Politikerna föredrar att bevara möjligheten att ge många väljare lite i stället för att se till den samlade samhällsnyttan. "Det blir många tillfällen att klippa band", som Sydsvenska industri- och handelskammarens analyschef Henrik Andersson sa vid en pressträff i Kristianstad i går. Vägbyggen som valgodis värderas högre än det allmännas bästa.

Lägg till detta en rädsla för att stöta sig med viktiga väljargrupper. Och att det märkligt nog anses mer rättvist att fler får lite än att viktiga flaskhalsar som gynnar alla byggs bort först.



Forskning visar att infrastruktursatsningar är avgörande för ett samhälles utveckling av välfärd och välstånd. Samhällsnyttan av en helt utbyggd E 22 till fyrfältsväg i form av restidsvinster och ökad säkerhet uppgår till mellan 28 och 35 miljarder kronor. Utbyggnaden bedöms "skapa" 60 000 nya jobb och mellan 1 200 och 2 500 nya företag.

I ett internationellt perspektiv ligger Sverige långt efter. Under perioden 1980 till 2006 satsade Sverige 150 miljarder kronor mindre än vad som borde ha gjorts om Sverige skulle ha legat på en genomsnittlig västeuropeisk investeringsnivå. Den "skulden" betalar vi av på i dag, i form av sämre förutsättningar, ett mindre dynamiskt samhälle.

Även om slutsatserna av rapporten om stordriftsfördelar är självklara, och det är för sent att applicera dem på just E 22 genom Skåne, finns det anledning för politikerna att ta till sig tankarna inför andra byggen. Väg 21, Skånebanan och Diagonalen pockar alla på uppmärksamhet och kräver pengar. Planerna på två höghastighetsbanor genom Skåne i stället för en är på samma sätt ett dyrt utslag av en olustig oförmåga att prioritera.

Politikerna har all anledning att kasta sina mentala snuttefiltar, lyfta blicken och fatta de beslut som de anser är viktigast för välfärden. Det är om dessa beslut debatten bör handla, hur nordöstra Skåne ska bli en naturlig del av en framtida sydsvensk storregion.